- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
176

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. I ett eröfradt land

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

176

»Förräderi», knotade männen nedanför kumlet.

»Ett slag sådant som detta kan inverka på hela kriget,
det måste straffas sa, citt det ej upprepas.»

»Straffas!» sade männen med en mun.

»Alltså bjuder jag eder i kraft af det ämbete, hvartill
jag snart skall invigas, att lägga högra handen på Herrens
heliga skrift och med allvarligt uppsåt att hålla er ed,
ut-kräfva en blodig hämnd. Blodsband få ej inverka, kärlek
och vänskap ej heller. Får en son veta, att hans far gjort
det, må han döda honom med sina egna händer och i den
skyldiges blod aftvå skammen att vara släkt med en
förrädare. Har en son gjort det, skall fadern taga hans lif
och brottslingen kan tacka den allsmäktige, att vi ej förmå
göra straffet hårdare. Har din broder gjort det, ned
med honom och må hans minne vara förbannadt till evig
tid! Ske alltså, amen! Ty näst Herren gud i himlarne är
vårt jordiska fädernesland det största. — Sen hit, här är
bibeln och må en hvar träda fram för att aflägga den eden!»

Ryckta med af häftigheten i gossens uppträdande,
skakade ända in i hj ärterötterna af hans predikan, gingo alla
närmare för att lyda. Först stapplade Piet Muller dit,
men seminaristen sköt undan hans framräckta hand, sägande.

»Jag vet inte, men icke du, det kunde vara mened.»

Då förstod den gamle ändtligen och föll klagande till
marken. Men männen låtsade ej se honom, deras hat gjorde
dem hårda, de togo en omväg för att slippa beröra honom.

»Far, Ruben, David!» sade seminaristen, sedan han
själf först aflagt eden.

Hans far och bröder kommo och svuro med två
fingrar på bibeln och efter dem följde alla de andra.

Abraham, van der Nath gick när hans tur var inne,
och svor samma högtidliga ed som de öfrige. Han hade
visserligen en gång lofvat sig själf, att ej utgjuta
människoblod mer, men detta var något annat, något vida större, och
hans afsky var så stark, att han gjorde en längre krok förbi
Piet Muller, som till utseendet liflös, låg med ansiktet mot
marken. »Mitt fosterland», sade han exalteradt, »tag mitt
löfte och må mitt och min sons namn vara förbannadt, om
jag sviker.» Han kände sig värmd af detta tillägg och
blickade sig glad omkring i kretsen, där det mottogs med
ett bifallande mummel.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free