Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. I ett eröfradt land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
tade på den andre åtminstone så länge, denne hade något
att hoppas af honom.
En löjtnant förde befälet öfver de fyrtio man, med
hvilka en sträcka på tre mil skulle bevakas. Han var
missnöjd med sin olidligt tråkiga tjänst, som aldrig lämnade
ett tillfälle att utmärka sig, utan endast bjöd på snubbor
från öfverordnade, hvilka återigen erhöllo samma lön för
ansträngningar, som lika sällan medförde det väntade
resultatet. Och precis som han tänkte manskapet, en
eländig sjukbarack var deras enda framtidsperspektiv och
under tiden hade de blott strapatser, nattvak och dålig
proviant att hålla humöret uppe med.
I alla händelser fullgjorde löjtnanten sin plikt och
ställde ut soldaterna längs en linje, som beräknades dragen
från en kaktusdunge, där han själf med åtta man slog sig
ned för att vänta och svära öfver sitt oblida öde, till en
ungefär tre mil längre bort belägen kopje, dit en korporal
med fem man sändes. De öfrige placerades två och två
längs en sloot, som buktade sig mellan kaktusdungen och
kopjen. Karlarne voro strängeligen förbjudna att röka
eller prata efter mörkrets inbrott, och vresiga kröpo de ihop
på sina poster, i de tunna kapporna sökande skydd mot
nattkylan. Befallningen att hålla ögon och öron öppna
frågade de ej efter, de hade hört detsamma så många
gånger förut och lydt utan att deras vaksamhet gjort ringaste
nytta, de voro trötta vid hela spektaklet och ansågo den
tråkiga nattjänstgöringen vara ett kitsligt påhitt för att plåga
dem.
Skymningen kom och efter den bredde sig mörkret
öfver nejden. Skulle något verkligen ske, var det under
den närmaste tiden. Sedan blef det antagligen månsken
och då hade de ingenting annat att roa sig med än att sofva
sig till en ordentlig förkylning.
Midt på bevakningslinien lågo tvänne karlar och
gäspade. De hade en stund fördrifvit tiden med att håna
befälet, som aldrig visste hvad det ville, och afslutade
diskussionen med ett stilla gräl om hvem, som skulle sofva först,
de ämnade ej låta slita ut sig i det dumma kriget. Då de
käbblat tillräckligt länge för att blifva trötta äfven vid det,
enades de om att draga strå, den som erhöll det kortaste
skulle försöka hålla sig vaken till månens uppgång, då den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
