Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. I ett eröfradt land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
ten af dem hade knappt märkt något, de hade endast gjort
som alla de andra och kände sig åtskilligt snopna öfver att
ha ödslat med kronans ammunition utan att veta hvarför.
Under kaktusträden låg löjtnanten och tuggade
förargad ett torrt grässtrå i brist på annan sysselsättning.
Hans folks planlösa skjutande ut i mörkret retade honom,
det hade nyss förut rasslat så besynnerligt i de köttiga
bladen ofvanför hans hjässa, var det en mauserkula eller
,. . Äh, han brydde sig inte om det, men han lofvade sig
att gifva den, som gjort allarm, en ordentlig dufning. »Det
här var också ett krig», tänkte han. »Bevakningstjänst
nattetid och inte ens den aflägsnaste utsikt till berömmelse.
Hur var det inte i förra veckan, då något liknande inträffat
vid andra kompaniet? Fem kilogram bly hade vräkts ut
på karoon, och resultatet? En tandlös kafferkäring, som
var ute för att plocka litet bränsle, skjuten. Sådant kom
ej i tidningarne, för sådant utdelades inga förtjänstmedaljer
... fy tusan, ett sådant krig!»
Månen trädde fram ur molnen och belyste slätten.
Löjtnanten såg nyfiket utåt den vida ytan. Hm,
var det där mörka föremålet en död människa eller. . . tids
nog fick han veta det. Och mumlande en ed mellan tänderna
kröp han ihop och sökte göra så bekvämt som möjligt åt sig
på den hårda marken.
Månens glitter silade ned öfver männen, som gömde sig
i skuggan, öfver slätten med allt därpå och göt ett trolskt
skimmer kring tingen. En liten fläck bortåt kopjen till
fanns ännu kvar i mörkret, ett moln dolde den tills vidare.
Så gled det trögt och liknöjdt undan och hela nejden låg
där i det milda, vemodiga ljuset. Strålarne från nattens
sol sökte sig väg ned och funno en död häst och bredvid honom
en människogestalt, som låg framstupa, orörlig. De funno
något blankt, hans bössa, och ljuset gled vidare och vidare,
alltefter som molntapparne delade sig. Litet längre bort
låg en annan gestalt på sidan och vände en likblek profil
uppåt.
Månen tycktes ej vilja se mer af människors
gärningar, den drog ett nytt flor öfver sig och mörkret svepte åter
in föremålen i sin täta slöja. Då kom en otålig vindpust,
skingrade de skymmande massorna där uppe, och ljuset
strålade som förut, trängde fram, som det alltid skall göra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
