Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. En af dem, som förstå att begagna makten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i8S
däri det ligger. Mitt lands lagar — edra struntar jag i —
förbjuda eho det vara månde att komma med anklagelser,
hvilkas riktighet han ej kan bevisa, eljes blir han själf
straffad för falsk angifvelse. Joo du, så står det till med den
saken.» Han lutade sig fram öfver bordet och hviskade
sakta: »Nå, oss emellan, det var jag, som lånade dina slantar.
Jag är en af dem, som skola blifva landets herrar, hvad kan
en fördömd, psalmsjungande bondkanin säga om den saken,
hva’? Det var min rättighet att taga och i din tjocka bibel
står lika väl som i min, om jag hade någon, att den, som har,
skall dela med sig åt den, som är utan. Gjorde du det, hva’?
Nej, inte så mycket som en droppe whisky lät du mig smaka,
fastän jag sade dig, att sprit var nödvändigt för min hälsa.
Du svamlade om dryckenskap, det gjorde du, men whiskyn
satt du väl och trattade i dig själf om kvällarne, din snåle
rackare. Nå, jag tog där det fanns, jag kan inte lefva utan
sprit, den är nu en gång min svaghet och min — styrka.
Ja, jag tog, och såg en hög pengar ligga bredvid. Hur tusan
kan man vara så korkad att lägga sedlar efter sig i ett olåst
skåp? Är det mitt fel det, hva’? Du hade lagt dem där
för att fresta mig, jag är säker på, att du gjort det med
afsikt. Det var en fälla, du ville bli af med den fattige,
hvite mannen, som halfdöd af hunger och trötthet på såriga
fötter fallit ned vid din dorr. Du tyckte inte om mig, din
gamle skojare, för att jag inte strödde bibelspråk efter mig
och himlade med ögonen. Du misstänkte inte
kaffersly-norna, som rände ut och in här, du slog ned på främlingen och
du och dina grannar satte er till doms öfver mig, och
sparkade Sisyfus Blenkins ut ur distriktet.»
Blenkins hade omsorgsfullt beredt sig på detta samtal,
och användt långa stunder till att svarfva ihop de fraser,
med hvilka han skulle krossa den andre. Han hade bestämt
sig för att med en yttre värdighet böja van der Nath och han
visste precis till hvilken punkt han ville bringa honom, och
sedan . . . sedan! Hur många gånger hade han ej gnuggat
händerna af fröjd åt detta efterlängtade ögonblick, men
vreden kom honom att så snart han öppnat dörren glömma
det mesta. Blenkins fann, att han ej var den man, han själf
inbillat sig kunna blifva, och det förargade honom. I
halfkväfdt raseri skrek han.
»Du är mycket stark, Abraham van der Nath och din
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
