- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
188

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. En af dem, som förstå att begagna makten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

188

van der Nath . . . hämnas. Du har sparkat mig och hotat
mig med flodhästpiskan, det kräfver en exemplarisk hämnd.
Jag har väntat länge, nu skall du få betala, att du inför både
hvita och svarta kallat mig tjuf. Min gubbe lille, man kallar
inte en fri man tjuf utan att äga bevis, faktiska,
oomkullrunk-liga bevis, men du hade inga sådana?»

Van der Nath såg honom rätt in i ögonen och sade
sedan med det mest ohöljda förakt.

»Tjuf.»

Blenkins sprang upp från stolen och bröt ut i fullt
raseri.

»Säg om det där igen, säg om det, ifall du vågar!»

»Kalla ni de sex karlarne utanför och jag skall i deras
närvaro upprepa det icke en, utan tio gånger.»

Med ett språng befann sig Blenkins vid dörren, efter
hvars låsvred han famlade. Han var likblek af harm, endast
nässpetsen lyste röd och bar vittnesbörd om hans svaghet
— och hans styrka. Förblindad af sitt ursinne fann han ej
strax handtaget och denna obetydliga omständighet lämnade
honom tid att lugna sig och gaf en ny vändning åt det
egendomliga samtalet. Han sväljde några gånger, höjde på
axlarna och skrattade elakt.

»Neej», sade han halfhögt, »det är onödigt att kalla in
vittnen, jag språkar helst med dig utan åhörare. He he he
Abraham, du är inte så värst korkad ändå, men mig lurar
du inte.»

Den förvandling, han undergått, var så fullständig, att
van der Nath ovillkorligen frågade sig, ifall karlen, som nu
långsamt och nästan krypande återvände till sin plats vid
bordet, var densamme, som nyss förut i blindt raseri stått
vid dörren.

» Neej», börj ade han ånyo och föll in i den hånfulla tonen,
som han föresatt sig att bibehålla, då han insåg hvilket öfver-’
tag hans häftighet lämnade den andre, »jag vill dig intet
ondt, som du strax skall få höra. Hå hå ja ja, gamle
Abraham, du är litet hetsig till humöret, men jag ursäktar dig,
segraren bör ju alltid visa ett visst undseende mot den
öfvervunne. Ni ä’ under isen nu, godt folk, ni ä’ så långt
nere, att ni aldrig mer komma upp igen. Ni ha varit
åtskilligt öfvermodiga, ni boer, men vi fästa oss ej vid småsaker.»
Han satte sig skrattande, sträckte benen ifrån sig och kliade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free