- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
189

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. En af dem, som förstå att begagna makten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

189

eftertänksamt sin röda näsa. »Hur skall jag egentligen börja?»
frågade han sakta. »Jo nu har jag det. Och för att du
riktigt skall förstå mig, går jag ett stycke tillbaka i tiden,
ungefär då du sparkade mig, Abraham. Din son såg det, Piet
Muller var också närvarande, den gudsnådlige
bibelspråks-tuggaren, gubben van Delft fanns i närheten, ett par andra
af er såg det också och ett par gemena kaffrer skrattade högt
åt den hvite mannen, som vräktes ut på karoon för att
lämnas ensam med sina trista tankar. Ja, jag var verkligen inte
vidare glad just då, men jag lofvade mig själf att hämnas.
Abraham van der Nath, jag hyser en berättigad stolthet
öfver mitt oomtvistliga värde i detta afseende.» Blenkins
såg själfbelåten ut. »Hör du, gamle gosse, van Delft är
husvill, Muller är död och nu är det din tur.»

Van der Nath spratt till, då den andre hårdt dunkade
knytnäfven i bordet, han anade, att Blenkins verkligen hade
något på hjärtat. Ända tills nu hade han inbillat sig, att
karlens skräfvel blott föranledts af ett elakt begär att såra
och förolämpa, och han brydde sig därför ej vidare om näns
ord. Men de antydningar, Blenkins oupphörligt lät undfalla
sig, förfelade till slut ej att göra verkan och mot sin vilja
kände han, hur en isande fruktan grep honom. Han
sänkte ofrivilligt sitt hufvud och stirrade dystert framför sig.

Blenkins iakttog honom och ett belåtet leende krusade
hanà läppar.

»Rätt så, Abraham», sade han, »rätt så! Du skall
hålla hufvudet böjdt inför mig, din herre, och om du riktigt
kryper i stoftet skall jag kanske betänka mig och skona dig
... ja, inte helt och hållet, men till en del, en mycket liten del,
jag är inte vidare kitslig. Abraham, erkänn, att jag är din
herre och jag skall tänka på saken.»

Van der Nath mätte honom från ofvan till nedan med en
lång blick. Sedan gick han lugnt fram till det omtalade
hörnskåpet och slog upp dess dörr.

»Där lågo sedlarne, tjuf!» Hans ord träffade den andre
som ett piskrapp, och Blenkins kröp ihop med mörkrödt
ansikte. Men han hade fattat sitt beslut och förifrade sig ej
mer.

» Ni boer, äro de egensinnigaste människor som finnas»,
sade han mjukt, nästan inställsamt och med en viss
motvillig beundran i sin röst, »men ert högmod behöfver böjas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free