- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
209

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. En af dem, som förstå att begagna makten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

20()

inte redan var det? Alla hatade honom och han tilläts ej
hata igen, det var hårdt och han ansåg det mycket
orättvist, men att ändra förhållandet tilltrodde han sig icke, och
dock var hatet det enda, som gaf hans lif dess värde.

Korporalen hade aflämnat sin rapport och gick förbi
Blenkins med en hånfull axelryckning, därigenom antydande,
att hans handlingssätt var honom likgiltigt.

Blenkins stod ensam kvar utanför tältet. Han kände
sig svag och eländig. Han hade sökt hämnd och erhållit
piskslag, han var trött på allt. Han frös i sin tunna,
tråd-slitna bonjour och hans whiskydränkta hjärna började
oväntadt arbeta i feberaktig hast.

Det var inga glada bilder den rullade upp, ingenting
att roa sig åt. Han visste sig vara en stackare, en utstött.
Hur han blifvit en sådan och hvarför hans öde gestaltat sig
mer tragiskt än andras ,ville han ej närmare tänka på. Han
hade släppt taget. Än sedan, han ensam bar ansvaret
därför, men det retade honom, att de, som begagnade sig af
hans knep, spottade åt honom. Han svepte rocken bättre
kring sig, det var verkligen kallt. Hans haka sjönk
eftersinnande ned mot bröstet, han skulle ändå bra gärna velat
veta, hvarpå det berodde, att han blifvit den stackare,
han själf och alla andra ansågo honom vara. Ensamheten
tryckte honom, föraktet i allas ögon böjde hans rygg. Ja,
han var en oduglig paria, en utsparkad hund, en feg usling,
han frös, så att tänderna skallrade till på köpet och hade
ntet i hela världen annat än sin lumpet tarfliga hämnd att
värma sig vid.

Blenkins skelade utåt den ödsliga slätten. Godt,
han var den skabbiga rackan och bet hvem han kom åt.
Det var krig i landet och då betydde en karl, som ej var
vidare noggrann om medlen, mycket. Hade han inte
gifvit sina landsmän ett godt handtag och . . . nej, det hjälpte
inte att han stod här och sökte lura sig själf. Han huttrade
till i blåsten och var färdig att gråta högt af ilska, skulle han
nu också blifva sjuk, när fick han då tid att hämnas?

Öfver veldtet kastade fullmånen sitt bleka sken, samma
fullmåne, som tio mil längre bort betraktade den döde
seminaristen och hans bägge bröder.

Abrahams offer.

14

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free