Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Abrahams offer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då hans offer fordrades och han ville ej släppa den
obegagnad ifrån sig. Han log om igen, och han log äfven, när han
trädde in och sade:
»Skola vi rida nu, far?»
Van der Nath vände sig bort, för att slippa möta hans
ljusa blick. Med darrande händer grep han geväret,
laddade det och gick mot dörren. Han log, äfven han,
smärtsamt men också med en svag glimt af spörjande ovisshet i
ögonvrårna, han hoppades ännu.
»Vi rida förbi Zimmers gård», sade han sakta.
»Det är ju en omväg på tre mil», invände Isak dröjande.
»Vi taga den vägen.»
På faderns bestämda ton hörde Isak, att det ej var
rådligt att göra flere inkast, han smålog som förut och gick mot
dörren.
Och efter honom kom van der Nath med samma
egendomliga glimt i ögonen bärande bibeln och bössan. De
togo den längre vägen, ty han ville ej släppa sitt sista hopp,
att en fientlig patrull oväntadt skulle dyka upp vid
synranden. Då ämnade han rida rätt emot soldaterna, låta
gevären knalla och säkerligen skulle både far och son tillåtas
stupa, kanske för samma kula. Hans hjärta klappade
fortare, det fanns en nådig försyn och han litade ännu på den
enda lycka, han vågade begära. Tigande satte han sig
till rätta i sadeln och hjälpte Isak upp bakom sig.
Gossen slog armarne kring faderns midja, lutade
hufvudet mot hans skuldra och såg ut i mörkret, som långsamt
föll ned öfver den trötta jorden och dolde både onda och
goda i sitt sköte. Hästen satte sig i rörelse och gick med
sin dubbla börda, gossen, som log mot det okända, och
mannen, som girigt spejade efter fienden-befriaren och tyst
bad döden räcka en hjälpande hand, där människor ej
längre förmådde något.
»Hur var det de Vlies sagt?» tänkte van der Nath.
— Jo, i krig är allt möjligt, allt... äfven detta? —
Tankar kunna ej fylla ens tusendelen af det, som sker under ett,
och de äro alla lika, lämna fantasien fritt spelrum och hur
gräsliga bilder, den än trollar fram, verkligheten
öfverträffar dem. Men när äfven det otänkbara är möjligt,
hvarför skulle man ej våga hoppas och vänta något af slumpen?
Och det gjorde van der Nath fortfarande. På andra sidan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
