- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
221

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Abrahams offer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

djupt nere i bröstet och klappade hustruns arm och sedan
sattes bilden fast vid väggen. Där hängde den år ut och
år in, de enkla människor, som sågo den, nickade gillande,
och när van der Nath sagt dem, att det var hans Saras
porträtt nickade de på nytt och sade välvilligt, att de genast
känt igen henne. Ja, det hade skänkt honom glädje,
det där simpla konterfejet, ty han begärde ej mycket.

Hans hustru, ja. Han kom ihåg sin första upsitting
och hvilka långa ljus Sara tändt, då han anlände till hennes
fars farm för att fria till yngsta dottern, Det blef ett
lyckligt äktenskap, lika lyckligt som kort. Efter två år skänkte
hustrun honom Isak, de kallade gossen vid det namnet,
eftersom föräldrarne hette Sara och Abraham, och så...
så gick hustrun bort. Hon slocknade alldeles som de båda
ljusen, hvilka brunnit klart hela natten under deras
upsitting; när solen strödde sitt glitter öfver slätten föllo
vekarne ned i stakarne — och en annan morgon dog hustrun i
hans armar. Hon hade ej varit sjuk, åtminstone aldrig
klagat öfver något ondt, hon endast slocknade, hon ock,
en solig morgonstund, när allt beredde sig till dagens fest.

Van der Nath sörjde som de fleste andra, och hans
uppriktigt varma religiositet hjälpte honom att taga hustruns
bortgång som det, hvilket ej kan undvikas, han klagade icke,
han blott slöt sig inom sig själf och blef en ordkarg, sluten
man, som ostraffligt vandrade sin väg fram. Men när
enkeåret gått till ända, började grannarne springa i hans dörrar
och uppmana honom att gifta om sig. Det väckte anstöt i
församlingen, att en enkling lefde ensam med sin lille gosse,
och som Jan van Gracht sade: »föröken eder och
uppfyllen jorden, står det i skriften.»

Änklingen lät dem prata, svarade knappt något på
deras skäl, och när de gått, satte han sig att se på hustruns
porträtt. Då han gjort det många gånger, började något
nytt och stort växa fram ur minnenas värld.

Hans Sara hade varit en helt vanlig kvinna, en duktig
hustru och rask pådrifverska. Men hennes förtidiga död
bredde ett förklaradt skimmer öfver allt, som rörde henne,
och när mannen lade smådragen i deras samlif till hvarandra
bildade de ett helt, hvars glans oförminskad räckte genom
åren och strålade klarare ju längre afståndet mellan det
närvarande och det förflutna blef.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free