Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Abrahams offer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
sade »Abraham, Abraham». Han svarade: »Här är jag.»
Han sade: »Kom icke din hand vid pilten och gör honom
intet; ty nu vet jag, att du fruktar Gud och hafver icke
skonat din ende son för min skull. »Ja», ropade van
der Nath i dödsångest, »undret, herre, undret!»
Men himlen svarade ej på hans åkallan, i det tomma
intet lyste månen blek, masken, som vred sig nere på
jorden fanns ej till för andra än sig själf. Då störtade
Abraham van der Nath framstupa och blef liggande.
I detsamma dånade ett skott och han sprang upp.
Hvad var det? Fiender, en engelsk patrull! Han var
färdig att utbrista: Tack Herre, undret har skett och
han beredde sig glad till striden, i hvilken det var hans
fasta föresats att stupa.
Men det var lika tyst som förut kring honom, intet
syntes ändradt... jo där, på samma fläck, som gamle
Piet Muller legat en gång, låg en annan . . . låg Isak.
Van der Nath tumlade fram till honom och knäföll
vid hans sida, såg och förstod.
Isak hade anat, att fadern icke ägde mod att hålla
sin ed, och medan den ene bad och ängslades, offrade den
andre sig själf. Han hade tagit af sig högra fotens
sko, stödt gevärskolfven mot marken, lagt hakan öfver
mynningen och berört aftryckaren. Hvad hade försiggått
i barnets inre, hvad var det, som gifvit honom denna
otroliga styrka? En stilla undran öfver det obegripliga, som
händt där inne i den krossade hjärnan, grep fadern och
han blef hemskt lugn nu, när allt var förbi. Han gaf sig
ej tid att svara på sina frågor och äfven om han sökt,
visste han, hur föga troligt det var, att han funnit ett
svar. För honom betydde en liten gärning mer än alla
ord, och det var skett, hvarför grubbla öfver det, som ej
stod till att ändra?
Han smekte barnets kropp med tafatta händer, kysste
de liflösa dragen och lyfte honom från marken. Och
förunderligt, fastän han led så oerhördt grymt, kände han
på samma gång stolthet öfver offret. Isak var en äkta
son af sitt fosterland, hans far kunde med upprätt panna
skåda alla in i ögonen, den unge hade felat af okunnighet,
men han hade också godtgjort. Styf och rak bar van
der Nath den döde till grafven, sedan öste han sand och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
