Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Abrahams offer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
och sände en afdelning soldater att med rötterna rycka
upp det sista motståndet. I en annan del af landet hade
en hel stad nyligen blifvit jämnad med jorden, och på
andra ställen brändes gårdarna, det dög sannerligen ej,
att upprorslågan tilläts glöda här. Den stackars majoren
gjorde som vanligt, tvådde sina händer och önskade sig
befriad från ett uppdrag, som hotade att göra honom
gråhårig, men uteslöt hvarje tanke på den åtrådda
belöningen för mödorna. Under tiden lät han sina
underordnade draga hvilka slutsatser de behagade och lade sig
så litet som möjligt i deras åtgöranden.
Den afdelning, som anländt till van der Naths farm,
hade genomsökt tvänne gårdar förut under dagens lopp.
Ett par rostiga gevär och några hundra mauserpatroner
voro deras byte på det sista stället, beviset var
öfverväldigande, straffet följde snabbt och obevekligt och
lästes i de rykande ruinerna af den farm, de lämnat för
några timmar sedan. Karlarne voro upprymda öfver
sin framgång och väntade att göra ännu viktigare
upptäckter här, hvarest gårdens ägare utpekats som en ifrig
fosterlandsvän, den största brottslighet, hvartill en
motståndare under ett krig i fiendens ögon kan göra sig skyldig.
Som en galning rusade Blenkins genom rummen,
sparkande sönder allt i sin väg. Eggade af hans
föredöme gjorde soldaterna på samma sätt, och öfver att
intet misstänkt stod att finna visade de sig lika rasande
som de eljes skulle blifvit ifall deras sökande krönts med
framgång och de funnit några krigskontraband. En
vild förstörelselusta hade gripit dem, och när intet annat
återstod, gingo de med kolfstötar löst på väggarne, det
begär att skada och göra ondt, som tycks vara hvarje
människa medfödt, tog sig ett dussin olika uttryck och
föredömet från Blenkins, efter hvars bevekelsegrund
ingen frågade, kom dem att fördubbla sin ifver.
»Inte en lefvande själ!» tjöt Blenkins. »Han har
gifvit sig af med pojken. Rif ned taket på upprorsnästet!
Gör något, karlar!»
Löjtnanten satt i soffan och skrattade åt manskapets
nit. Han fann hela historien lustig och gjorde ingenting
för att hindra förstörelsen; hade kanhända inte boerna
farit fram som vildar i Natal och annorstädes, och var det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
