Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Abrahams offer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
varit fullt så stor. Han höjde på axlarne, det hade likväl
skett, och ju längre han red, desto lugnare blef han. Flere
mil voro redan tillryggalagda, och när han rätt funderade
på saken, hvad förmådde en fågelfri upprorsmakare mot en
man som han?
Blenkins fortsatte sin ridt hela dagen. Han ansåg det
säkrast att snart befinna sig utom landets gränser, hans roll
var utspelad och dessutom fanns intet mer att taga, hvad
skulle han då göra där? Skymningen inträdde och han drog
ur sadelpåsarne fram några brödbitar och en skifva torkadt
kött, han var en försiktig karl, som höll sig beredd på allt,
och hade försett sig med förråd för en vecka. Hästen fick
nöja sig med en kornkaka och litet vatten ur en grop, sedan
bar det i väg på nytt. Men nu var hans rygg rak och
ögonen spelade muntert. I hans ficka lågo sedlarne, lönen
för hans mödor, en god revolver ägde han och på sitt förslagna
hufvud litade han, de djupa whiskyklunkar han nyss tagit
gjorde allting lätt. Mörkret, som bredde sig kring nejden,
fruktade han icke, det ökade hans trygghet, han kände det
väl, det hade hjälpt honom många gånger förut.
Det prasslade till invid honom, och han höll skrämd
inne. Hans fruktan vaknade åter, han såg skyggt åt sidorna,
medan handen trefvade efter buteljen, där drycken, som
gaf hjärtat mod och armen kraft, förvarades. En ödslig
slätt utan en gård, en . . . hvad var det där? En mörk
figur hade sprungit upp bredvid, ett knifblad glimmade matt
och en flåsande stämma ljöd:
»Hvit baas ljög för stackars svart man ...»
»Pest och helvete, kafferslyngel, hvad vill du?»
Blenkins var sig själf igen och revolvern hvilade stadigt i hans
högra hand. Han hade något att förlora, något, som gaf
hans lif värde och lofvade många njutningsrika stunder.
Han var rik — tills vidare, och han ämnade ej afstå från de
fröjder, som pengarne skulle skänka. Hästen sprang raskt
under hans våldsamma sporrhugg och kaffern, som varit
på väg att öfverrumpla honom i hans sorglöshet, blef efter.
Den här dumma historien började att förarga Blenkins,
som kände de svartes hardt när otroliga förmåga att
springande tillryggalägga långa vägsträckor. Sedan han funderat
en stund på saken, fann han det säkrast att göra sig af med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
