- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
236

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

236

ligt ting, någonting så innehållslöst och bedrägligt, att en
klok människa ej borde lita därpå. Men det hade han
gjort, och nu straffades han därför. Hela hans byggnad
var uppförd på lösa sanden, och den hade motgången spolat
bort, luftslottet och marken, hvarpå det hvilat, ingenting
fanns kvar. Nederlagets tragik hvilade öfver den
ensamme mannen, som vålnadslik och med fukten drypande
kring sig irrade genom ödemarken för att söka
tillintet-görelsen, och i den befrielsen, hvilan, som skulle gifva
det sista han begärde. Och icke ens det fann han.
Samlade han sina trötta, vilsegångna tankar för att söka ett
hvarför, grinade blott ett ohyggligt minne mot honom.

Då sporrade han halft omedvetet sin häst och sökte rida
ifrån det förfärliga. Regnet piskade hans ansikte,
vinden slet i hans kläder och en kväljande fruktan dref honom
längre och längre. Men undan kom han ej, minnet af det
förflutna bet sig fast vid sadelknappen, hviskade ihärdigt
sin hemska historia i hans öron eller borrade sig in i hans
hjärta, som dunkade svindlande fort utan uppehåll,
oresonligt, skrämmande. Han slet upp sig ur den förlamande
domningen, samlade sin energi så mycket, att han förmådde
söka fram en enda redig tanke ur det kaos, som bubblade
om i hans hjärna: »fanns det då ingen människa i detta
förbannade land, hvar var fienden-befriaren?»

Men allt omkring honom låg som de legat sedan den
första skapelsedagen, ingen lefvande varelses fot beträdde
den vida slätten, tyst och öde tedde sig landskapet, som hade
slutet för länge sedan fullgjort sitt värf och en början till ett
nytt varit otänkbart. Det var endast gråt och bitter vånda
i luften, det var blott hopplöshet inom och utom honom.

Som en fördömds skugga dök han upp vid synranden i
söder, trefvade sig genom töcknet, drog som en grotesk
karrikatyr förbi, hasade sig öfver marken lik den vandrande
juden, drifven af en inre, aldrig slocknande oro, och som en
osalig ande slukades han af det grå, ogenomträngliga och
försvann längst i norr. Han upprepade ideligen detsamma
utan variationer, gjorde samma rörelser och dref vidare,
en själlös vrakspillra. Han irrade utan mål, red genom
dagar och nätter, hvilade stundom helt mekaniskt, åt
tanklöst, steg frånvarande ur sadeln och sträckte ibland händerna
efter den fantom, han inbillade sig skulle vara förlossningen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0238.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free