- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
238

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

238

stenar och hållande geväret i beredskap att affyras på nytt,
kom han trotsigt mot ryttaren.

Denne drog en djup suck, som spände ut bröstet, och
tvingade den motspänstiga hästen att gå rakt mot den andre.

Skytten stannade misstroget, höjde geväret och sänkte
det åter, ty ryttarens stela rörelser kunde ej annat än väcka
hans förundran. Han sporde sig synbarligen, hvad detta
egentligen skulle betyda, och som ett misstag låg inom
möjlighetens gräns, väntade han tills vidare.

Och när han, som sökte, hunnit tio steg från honom,
som hotade, stödde denne kolfven mot marken och sade.

»Van der Nath.»

Ryttaren spratt till, som hade något välbekant oväntadt
nått hans öron. Han tog sig kring pannan och en tår
rullade långsamt utför hans kind, han hade insett, att han
hoppats förgäfves. Men så ordnade han sina tankar, riktade
ögonen på den andre, och när han känt igen honom, sade
han i sin ordning.

»Westhuizen.»

Mannen nickade.

Mekaniskt steg van der Nath af hästen och gick för
att trycka hans hand.

»Kommer du som vän?» frågade Westhuizen och drog
sig undan.

Van der Nath höjde på axlarne, förolämpningen i den
andres ord sårade honom ej, det enda, som upptog hans
tankar, var, att han måste vänta länge ännu, hans befrielse
låg i en starkares hand. Kulan, som susat förbi hans
hufvud, hade sagt honom, att han var ett litet viljelöst flarn,
med hvilket ödet roade sig, så lång tid det ville. Men när
det ej bekymrade sig om honom mer, då ville han taga ut
sin rätt och gå att dö. Han hade hört och förstått, han hade
vaknat och anade, att det var mycket kvar än, innan han
böjt sig fullständigt, och han var tacksam för hvarje droppe,
som göts i den bägare, det blifvit honom förelagt att tömma.
Stillsamt svarade han.

»Vänskap och kärlek betyda ingenting för oss numera,
det är ett annat band, som fastare binder detta lands
inbyggare vid hvarandra.

»Du menar olyckan?»

»Hvad skulle det eljes vara?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free