Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
Mitt hem fanns ej mer, brännt i grunden, och min hustru och
mina barn funnos ej heller där.» Hans hufvud föll framåt
som om nacksenorna skurits af, och sluddrande på målet
fortsatte han. »Äro de lefvande eller döda? Jag vet det icke,
jag vet ingenting. Jag hoppas blott, att de ej lefva, då
träffas vi fortare.» Han pekade mot höjden, där en
jämngrå, mulen himmel hvälfde sig öfver dem och hotade att
när som hälst öppna sig på nytt och dränka jorden och
människornas alla lätt bortspolade förhoppningar. »Jag vet
inte», återtog Westhuizen och hans ögon flammade, »intet
annat än att alla gårdar omkring min äro brända, att alla
de män, kvinnor och barn, som vistats i dem äro försvunna.
Hvar finnas de. Hvem säger mig det?»
Van der Nath log åt hans häftighet. Allt det, han
berättade, låg ju bakom dem, var skett och skulle säkerligen
aldrig kunna ändras. Detsamma hade han gått igenom
och tusentals andra hade äfven tvingats att trampa den
vägen, det återstod blott att böja sig och taga emot slagen.
Och han fann det så naturligt, att han icke ens sade det
högt, vännen skulle nog lära sig det och mycket annat,
när hans tid var inne.
Westhuizen såg hans leende och knöt förbittrad
händerna.
»Jag skall hämnas», skrek han hårdt.
Van der Nath log igen. Det hade också tusen andra
sagt före honom och det ändrade likväl ej det minsta i det,
som skulle ske.
»Borta, de äro borta!» röt Westhuizen, som gaf sin
smärta fritt lopp, och dunkade med knytnäfvarne mot sitt
bröst, »mina barn och min hustru. En milsvid sträcka är
ödelagd, flere mansåldrars trägna arbete har förtrampats
på en kort stund, det dyrbaraste, hundratals människor ägt,
utplånadt, som om det aldrig funnits till. Och jag vet inte
ens hvarför! Jag vet ingenting.»
Van der Nath sökte i sitt minne. Det var något, han
hört en gång utan att veta när, något, som han önskade säga
just nu. Han ansträngde sig, hjärnan löd verkligen hans
vilja och han fann det. Lugnande lade han sina händer på
den andres axlar och sade.
»Sådant händer i alla krig. Det har händt och skall
hända många gånger än.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
