Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
Westhuizen var för upprörd att lyssna till hans ord.
Omildt stötte han honom från sig, slet upp sin trasiga kavaj
oeh drog ur fickan fram en solkig tidning, som han vecklade
upp och började läsa därur.
»Vänta, vänta!» skrek han, darrande af öfverretning,
»det är inte slut ännu, det är inte nog, det blir aldrig nog.»
Och endast genom en våldsam kraftkoncentrering lyckades
han hålla sina händer så stilla, att han kunde urskilja
texten framför sig.
Van der Nath lyssnade förströdd till hans ord. Allt
var så overkligt och så långt borta. Hvad brydde han sig
om andras åsikter och yttranden, det otroliga hade redan
skett och det drabbade just honom. Nu återstod blott att
bida och hoppas, att slutet ej skulle vara för mycket aflägset.
Men med en stämma, som skalf af bitter harm och
undertryckt smärta, läste Westhuizen.
Åhöraren förnamn hans röst som ett entonigt surr på
ofantligt långt afstånd och log sitt sönderslitande vemodiga
leende. Han urskiljde hvarje mening, som stöttes fram och
nickade i takt därtill. Ja visst, så var det. Att bränna
deras gårdar var nödvändigt, att jaga människorna som vilda
djur var oundvikligt, att bortföra kvinnor och barn, slita
dem från den torfva, dit de hörde, blef en bjudande plikt,
ty de älskade ju den torfva öfver allt annat och de visade det
i ord och handling. Allt det där visste han förut, visste,
till hvilken oförlåtlig djärfhet dessa människor gjorde sig
skyldiga, då de vågade älska sitt fosterland, som var så litet.
Westhuizen tuggade orden, som om han velat bita
sönder dem och höjde rösten till ett hest skrik.
»Ja, ja», mumlade van der Nath, ja, ja. Att döda och
förstöra var ett medel, som slutligen blifvit ett mål.» Men
så spratt han häftigt till och hejdade den andre.
»Så står det inte», sade han ansträngdt.
»Jo, här står, att det sker af barmhärtighet ...»
»Nej, säger jag . . .
»Jo, af barmhärtighet. . . för att komma till ett
hastigt slut.»
»Af barmhärtighet», upprepade van der Nath och
sjönk ihop, som hade han väntat, att himlen skulle störta
ned öfver dem, när den hörde det ordet användas om en
sådan sak. En vindpust slet orden från hans läppar och bar
Abrahams offer. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
