- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
242

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

242

det utåt slätten. Det hven klagande mellan klippblocken,
det prasslade tungt bland tufvorna, där hästarne betade,
och vindfläkten var spårlöst borta. »Äfven det», sade han,
»äfven det?» Och för andra gången denna dag citerade han
kommendantens yttrande. »Sådant händer i alla krig.
Ja, ja, de där ha rätt, kriget är barmhärtigt... på sitt
sätt, det gifver mycket ofta döden.»

Blixten i Westhuizens ögon slocknade, hans händer
sjönko ned, och sakta frågade han.

»Hvad ha vi då kvar?»

»Det återstår blott att dö. Och kunna vi det med
värdighet, så mycket bättre för oss.»

»Men först skola vi hämnas.»

Van der Nath betraktade honom förundrad, hade den
andre verkligen så lång väg att tillryggalägga?

»Hvad tjänar det till?» sade han trött. »Broder, vi
måste böja oss så djupt och så ödmjukt, som vi aldrig
kunna tänka oss det.» Van der Naths blick förlorade sig
drömmande vid synranden, där kullarnes vågiga linier
stelnade. Hans längtan efter döden-befriaren hade aldrig
varit starkare än i detta ögonblick, då han helt kände sig
tillhöra ett litet bortglömdt folk, men han underkastade
sig att lefva utan att fråga hvarför, han måste det. Men
under tiden ansåg han sig äga rättighet att vårda sin
brinnande åtrå efter slutet, det enda dyrbara, lifvet hade kvar
att bjuda honom. Han hängaf sig åt sitt allt annat
uppslukande begär efter hvilan, och hans fantasi trollade fram
en hemskt storartadt tafla, där hans undergång var
huf-vudmotivet. Att tillåtas sjunka i det allt famnande intet,
att störta från höjd till höjd ned i en svindlande afgrund,
hvars botten icke ens tanken nådde och känna det eviga
mörkret och den stora, fridfulla tystnaden sluta sig kring
hans fallande kropp, det blef belöningen för mödorna, om
det bönföll han. Blidt och undergifvet log han mot det
okända, så grep honom plötsligt ängslan. Hans ögon blefvo
stora och spörjande, människomarionetten anade, att ödet
kanske hade ännu ett slag i beredskap åt honom, och sakta
hviskade han. »Har jag icke böjdt mig tillräckligt än, är
äfven det för mycket begärdt?»

Westhuizen skrynklade ihop tidningspapperet i sina
händer till en boll och slungade det ifrån sig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0244.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free