- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
244

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

244

blott. På ett par ställen var marken ännu brunröd, icke
ens det ymniga regnet hade förmått tvätta bort krigets
dystra färg, och där stack en skelettlik fot upp ur myllan.
Gamarne, som gödde sig af öfverflödet, sutto ett stycke
ifrån och hväste ilsket åt männen, som stört dem. De två
männen, skakade sina hufvuden, de sågo, hur brådt det
varit, vännerna hade icke ens gifvit sig tid att gräfva ned
de sina ordentligt, en hetsjakt på lif och död hade brusat
fram här, att vara mänsklig kom ej mer i fråga, det
medförde endast förluster, och hvem vill lida sådana?

En half mil längre bort funno de en död häst liggande
på sidan. Det var i och för sig själf något så obetydligt
bland allt det, som strötts ut här, att den ej skulle väckt deras
uppmärksamhet, men både van der Nath och Westhuizen
voro kännare, och en enda blick visade dem, att denne varit
en sällsynt god springare af ädel ras. Högst tvänne dygn
hade den legat där, ty intet annat än ögonen voro uthackade
ur skallen, troligen medan han ännu lefde. Utan
ansträngning läste betraktarne djurets bedröfliga historia.

Hästen hade blifvit transporterad öfver hafvet, burit
sin herre, hvilken antagligen varit mycket stolt åt sin
präktige springare, långa sträckor på en främmande jord, och
denne herre, som på Londons gator indignerad skulle
tillkallat en poliskonstapel, ifall en rusig åkardräng gifvit sin
utmärglade dragare ett par piskrapp för mycket, hade här
hetsat sin trogne vän till döds. Kadavrets ljumskar voro
söndergräfda af sporrarne, lefradt blod i stora klumpar
täckte hålen efter ryttarens ursinniga sporrhugg, och när
kamraten i talrika faror och äfventyr ej orkat mer utan
blodet frustat fram ur mun och näsborrar, hade han lämnat
honom måhända utan en aning om den frågande blicken i
de halfbrustna, fuktiga ögonen, utan tid att kosta på honom
ett skott ur sin revolver. Och så kommo de rofgiriga
näbbarne och fullgjorde sin del af arbetet, långt innan det pinade
djuret fått dö. Ryttaren hade brådskande bestigit en ny
häst och störtat vidare sargande sönder sitt andra offers
skälfvande sidor.

Det var så enkelt och naturligt alltsammans — enkelt
och naturligt för kriget. Ryttaren var en ung officer, som
sändes med en viktig order, han måste fram till hvarje pris,
på hans skyndsamhet berodde hundratals andra lif, på den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free