- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
245

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

245

berodde nog också hans befordran, och han tilläts ej hafva
känslor för ett djur, som plågades till döds. — Efteråt
skulle ägaren kanske erinra sig den lilla bagatellen och
klagan-gande nämna den summa, hans utmärkta häst kostat, när
han i messen berättade om sin pilsnabba ridt strax före
fäktningen vid . . . ett namn, ett kapital och en
axelryckning, det var antagligen hela liktalet.

Det ohyggligt råa djurplågeri, som kriget medför,
grinade mot åskådarne icke blott här utan äfven från
kadavren efter ett dussin ihjälpiskade oxar, som stupat en mil
därifrån. De hade gjort hvad de kunnat, släpat
ammunitionsvagnen halfvägs uppför den branta backen men ej
förmått mer. Ifriga händer hade slitit oken från deras blödande
nackar, skällsord och sparkar hade haglat öfver kreaturen,
hvilka sjunkit ned på knä med tungorna hängande långt
ut ur mularne. Andra dragare hade förts fram i deras ställe,
spänts för, och de uttjänta stackarne blefvo lämnade bland
stenarne, där den tunga vagnen kört fast, att hungra och
törsta bort de sista resterna af sina värdelösa lif. Det var
brådt, tiden, det enda dyrbara, fick ej förspillas,
ammunitionen måste föras dit, där den behöfdes, och se ... se där,
vagnens hjul hade rullat öfver en oxes bakben, krossat dem
mot klippan, och så lågo ett dussin flämtande kräk, hvilka
knappt ägde styrka att utstöta ett sista råmande, kvar,
sammankopplade, intrasslade i draglinorna, hopgyttrade,
lefvande och döda, ristande sina bojor, resande sig och
tumlande omkull, trampande hvarandra, stångades och bölade,
en formlös massa, som spillde sina sista krafter på att förgöra
likar.

Men människorna, som åstadkommit detta, hade ilat
till striden, där äran alltid säges vinka.

De bägge ryttarne vände sig från den vidriga synen
och drogo fram utefter den väg, kriget utstakat. Emellanåt
stannade de för att låta sina springare pusta litet, själfva
drefvos de vidare af helt olika känslor, hvilka dock ej tilläto
dem att känna någon trötthet. Framför dem bredde sig
den ändlösa gatan, där alla tänkbara spillror hopats,
arméernas afskräde i en ohygglig, nyckfull, stinkande blandning,

Här hade en ambulans dröjt några timmar. Marken
var genomdränkt af blod, bomullssuddar och stycken af
bandager, ett bortglömdt etui, hvarest några instrument

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0247.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free