Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
ännu sutto kvar, en fällstol med sönderbrutna ben, en krossad
sjukbår, på hvilken en operation, som lämnat ett par
kött-slamsor efter sig, företagits, en spräckt pincenez och diverse
annat, rostigt af regn, nedtrampadt i marken, bortslängdt,
låg strödt öfver en fläck. Äfven här hade samma svindlande
brådska rådt, förbanden voro slarfvigt anlagda, luften
tycktes ännu fylld af de sårades jämmerrop, allt var
half-gjort, somligt knappt påbörj adt, förrän det måst öfvergifvas
igen. Den vilda jakten hade slukat det hela i sin hvirfvel,
dragit lefvande och dödt med sig till nya smärtor, nya
ansträngningar och kantade vägen med nytt afskräde.
De två männen redo hastigt från platsen, där en flock
gamar slagit upp sitt högkvarter för att fråssa och göda sig.
I en farm, hvars väggar egendomligt nog stodo upprätt,
ehuru taket rifvits af, funno de en död kvinna i sin säng.
Hon låg där halfnaken med anletsdragen stelnade under
intrycket af en fruktansvärd skräck. De inbillade sig först,
att hon skrämd tumlat omkull här och utandats sin sista
suck, men Westhuizen, hvars vakna ögon öfverallt sökte ny
näring för sitt glödande hat, fann snart, att något annat
försiggått, innan befriaren förbarmat sig öfver den ensamma.
Bland lämningarne af krossade möbler, i de sönderslagna
fönstren och den brutala oordningen sågo de en tragedi,
så mörk och ohygglig, att de bleknade inför den. Krigets
svallvågor hade slagit mot farmens väggar, slungat in några
smutsiga stänk i detta lugna hem och de två männen tyckte
sig ännu se, hur ett par efterblifna, krutstänkta uslingar,
öfverretade af de nyss genomgångna dödsfarorna, med
rullande ögon och sammansnörda strupar, känslolösa för
allt annat än sin rasande hunger och sin brinnande törst,
stormat in. Hur de med hotelser och våld tvingat kvinnan
att duka upp, hvad huset förmådde, hur de ätit och druckit,
hur de berusat sig och sedan . . .
Kvinnans klädningslif var sönderrifvet öfver barmen,
de sågo tydliga spår efter fyra grofva fingrar, hvilka gripit
tag i tyget och med ett enda ryck slitit bort kläderna, på
hennes hals, de funno märket af en annan människas tänder,
som lämnat ett mörkrödt ärr med svartblå kanter kvar.
De bleknade af raseri, när de märkte detta, och deras seniga
händer knöto sig kring gevärspiporna. Kvinnan var en af
deras, men mannen, som gjort det, hvem var han? Hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
