- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
248

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

248

för att rosta sönder och ruttna ned, att han icke förstod sin
följeslagares åtminstone till det yttre apatiska lugn.

Van der Nath förstod det ej själf. Han hade lidit sig
förbi den gräns, där en människas förmåga att tåla upphör,
han lefde, rörde sig och talade som alla andra, men det,
som skulle göra honom värd förstfödslorätten bland allt
skapadt, slumrade. Han var och han var icke, han följde
blott med. Att han vid sin sida såg en annan, som också
våndades och led, gjorde ingenting bättre, det höll honom
endast säkrare kvar vid det närvarande. Han mottog alla
impulser utifrån, där inne rådde tomheten och ett förfärligt
minne, som brände bort det sista af hans viljestyrka, han
hade sjunkit ned till en af de passiva, och det oaktadt
hoppades han.

De nådde fram till byggningen, gingo in och buro tigande
kvinnan till en grop, som de funnit gräfd vid ena gafveln.
Att den från början varit afsedd till annat begrepo de nog,
men hvad betydde det under nuvarande förhållande, i hela
landet fanns ju intet, som tjänade sitt ursprungliga ändamål.
De öste jord öfver den döde kroppen, och när grafven blifvit
fylld till bräddarne, stego de åter till häst, sedan Westhuizen
mumlat en bön, hvilken lät som en anklagelse. Ett par
främlingar hade jordat en okänd, ett af krigets många brott
var dolt.

De slogo in i en ny riktning, där vittnesbörden på deras
väg blefvo talrikare och råare, den förhärjande vågen hade
brusat fram öfver det olyckliga landet och förjagat allt
lefvande, till och med plånat ut själfva minnet af
människohandens verk. Det märktes, att de kommit närmare de
kämpande arméerna, heta fläktar som ur unkna grafhvalf slogo
mot dem från alla sidor, och hvart de vände sig sågo de blott
krigets minnesvårdar skymta fram ur dunklet.

Plötsligt höll Westhuizen inne. Hans bröst
flämtade, han måste gifva ett utlopp åt sina känslor, och höjande
de knutna händerna mot himlahvalfvet ropade han med
sina lungors fulla kraft:

»Förbannelse öfver den, som dragit detta öfver
människor, skapade efter guds beläte!»

Hans ord flögo ut öfver den vida slätten, studsade mot
höjderna, om omgåfvo den, och buros tillbaka af ett eko,
som doft mullrade ur mörkret:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free