Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
sporra sin häst till en skarp ridt, men van der Nath höll
honom tillbaka och pekade tigande åt vänster.
Högst fyra mil längre bort tågade en annan armé öfver
samma ås, där de stannat, Artilleri rasslade uppför höjdens
västra sida och störtade utför den östra, beridet infanteri
sprängde med lösa tyglar framåt i samma riktning och
nedanför beredde ett lancierregemente sig till attack. Från sin
plats hade van der Nath och hans följeslagare en utsikt, som
ej lät något gå förloradt för dem. De sågo förföljarne, som
befunno sig närmast, utveckla en oerhörd brådska.
Afdelningar till häst och fots brusade utför sluttningen och på
slätten formerades skyttelinier, hvilka sprungo fram genom
det höga gräset mot bergskäglorna. Ett batteri bröstade af
och sände några granater dit bort, men då afståndet befanns
för långt, bröstade det åter upp och körde vidare. Hunnet
halfvägs ut på slätten mötte ett oväntadt hinder.
Männen ilade af och an en stund, föga olika beskäftiga myror
hvilkas stack en stor fara hotar, sedan spändes dragarne
ifrån, karlarne grepo tag i hjul och lavetter och kanonerna
rullade den ena efter den andra utför en brant sluttning, som
snart dolde både dem och förstörelseverktygen för de två
åskådarnes blickar.
»En bäck flyter fram där nere», sade Westhuizen och
till-lade hånfullt, »den bör vara ganska strid just nu.»
Van der Nath nickade. Han hade en stund funderat
på något, han tyckte sig känna igen trakten och sökte i sitt
minne. Jo visst, han misstog sig ej, det var samma plats,
där han för icke så länge sedan hållit stånd inne i kraalen
bakom Koopmans öfvergifna farm. Bäcken, där kanonerna
förts ned, var samma sloot, i hvilken en fientlig bataljon
dolt sig för att locka honom i en fälla. Då hade en lycklig
slump räddat hans trupp och nu gjorde bäcken de Vlies en
stor tjänst genom att hindra fiendens framryckning. Att
han icke genast känt igen sig berodde därpå, att han nu
befann sig flere mil väster därom, kommande från nära nog
motsatta sidan. Hans minne hjälpte honom, instinkten
sade honom hvad som skett, och han nickade belåten, när
boernas eftertrupp svängde in i passet, under det att
engelsmännen fortfarande arbetade för att öfvervinna det hinder,
strömmen oväntadt visat sig utgöra. Han hade med ens
klart för sig, hur allt tillgått. Engelsmännen hade förlorat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
