Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 54
en jättesax, hvilka bringades i sitt rätta läge, och snart
skulle de föras ihop för att med ett känbart hugg klippa
de Vlies’ lilla armé i två delar.
Kanonskotten voro blott en utmaning, som boerna visat
sig för kloka att antaga. Ehuru motståndarne ett ögonblick
varit till antalet underlägsna, visste de, att hvarje minut
tillförde dem förstärkningar, medan samtidigt deras egen
hufvudstyrka aflägsnade sig längre och längre bort. Deras
enda uppgift blef att betäcka återtåget och lämnades de tid
därtill, voro de nöjda. Men hölls passet verkligen besatt,
och van der Nath ansåg sig på goda grunder ej kunna betvifla
det, utsattes försvararne för en oerhörd fara, så vida de ej
drogo sig tillbaka innan fienden norrifrån hann kringgå
kopjen.
En gevärssalva brakade plötsligt från stenarne där borta
och lancierpatrullerna, som kommit inom skotthåll, vände
hufvudstupa om och spridde sig öfver slätten. Van der
Nath hade erhållit svar på sin fråga och brådskande sprang
han ned från vinden. Hur många vänner han räknade i
passet, kände han ej, men få eller icke, han ville rädda dem.
Han visste, hur frestande det skulle vara för boerna att
försvara sin utmärkta position och han fruktade blott, att de
skulle låta förleda sig därtill. Därmed var deras undergång
gifven, engelsmännens plan gick tydligen endast ut på att
fasthålla dem i passet, deras angrepp söderifrån skulle ej
blifva vidare allvarliga. Så fort van der Nath fått detta
klart för sig gjorde han, hvad omständigheterna fordrade.
Han störtade ut på gården, där Westhuizen satt och hästarne
betade, sprang i sadeln och ropade enstafvigt.
»Kom!»
Den andre anade, att något händt och begärde ingen
förklaring; han klättrade upp på sin springare, högg
spor-rarne i dess sidor och följde kamraten. I hvinande fart gick
färden mot nordväst. Framåtlutade, så att manarne piskade
dem i ansiktena, susade de båda ryttarne i väg, och
Westhuizen, som snart hunnit i jämbredd med van der Nath, såg
frågande på honom.
»Ditåt!» pustade denne och pekade på den östligast
belägna kopjen.» Sedan . . . när vi hunnit . . . förbi den . . .
åt vänster. De våra . . . äro i passet. . . rödnackarne snart
. . . bakom dem!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
