- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
257

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

257

skyddad af en klippkant, såg Dornenburgs hopsmälta
kommando ligga bland stenarne. Han betraktade vännerna
och skakade sorgset sitt hufvud, de räknade knappt fyrtio
man numera. Men det var ej tid till funderingar, med den
vanliga signalen kallade han dem till sig, och då de efter att
hafva krupit tillbaka, förundrade öfver att oväntadt återse
sin fältkornett, samlats kring honom, underrättade han dem
om ställningen och ordnade reträtten. Det var en hel del
annat han önskat göra, trycka deras händer, omfamna dem
och högt ropa deras namn, men fienden sölade ej. Krigets
vanvettiga brådska var öfver dem och sekunderna gledo
undan en efter en. Han frågade sig tyst, ifall han ej borde
berätta hvad som händt där hemma, deras ögon tiggde
underrättelser om anförvanter och grannar, men det måste
vara, tiden det enda oersättliga, ilade ifrån dem.

Gamle Jan van Gracht, som under hans frånvaro fört
befälet öfver den lilla skaran, gaf honom en lekfull knuff i
sidan. Gubben var belåten med att befrias från ett ansvar,
hvars utöfvande tyngde hans skuldror och lade på sitt
stillsamma sätt sin glädje i dagen öfver att återse van der Nath.

»He, Abraham, du kom tillbaka ändå.» Af alla var
han den ende, som förblifvit sig lik, endast litet kantigare
och stelare än vanligt. Men de öfriga? Van der Nath såg
från den ene till den andre och den ängslan som gripit
honom vid inträdet i passet, växte. Då de rörde sig omkring
honom, sedan en hvar för sista gången lossat geväret utåt
slätten för att sedan sitta upp och följa sin anförare, undgick
ingen enda detalj hans skarpa ögon.

Det var en samling härdade, solbrända, kraftiga
karlar på lurfviga, magra hästar, men trasorna slängde kring
dem, smutsen täckte allt och deras rörelser voro ej så
bestämda som han önskat se. Det var ett besynnerligt följe med de
täta underlagens djupa smärta på sina dystra anleten, män
utan hopp eller tro på stundande framgångar, men också
män med något storslaget öfver sig. De ungas fårade drag
och gubbarnes molnhölj da pannor berättade i stumma runor
en underlig historia, de voro hjältarne i en världshistorisk
tragedi, till hvars sista akt ridån gått upp. De höjde sig i
bredd med skådespelet och själfva lumporna sade mer än
ord förmådde. De tvekade ej att erkänna sitt nederlag,
de skönjde slutet, som lurade på dem, kanhända bredvid
när-Abrahams offer, 17

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0259.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free