Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 262
bredvid, gråt och jämmer tonade, och ett ohyggligt furioso
af verop och hädelser höjdes från de olycklige, som plötsligt
sågo sig hindrade på sin flykt utan att kunna urskilja
hvarför bland dammolnen och tumultet där framme.
Oordningen bredde ut sig åt sidorna, trängde fram till eftertruppens
tete och skingrade allt huller om buller. Ingen visste
något bestämdt, alla ansågo sig följaktligen hafva rätt att
befara det värsta och snart hvirflade ett milslångt kaos af
män, kvinnor och barn till häst, till fots och på kärror i den
smala rännan där nere. Hvart man såg, samma upprörande
scener af besinningslös förtviflan, samma skrän och samma
hänsynslösa jagande mot bergen, där räddningen väntade —
för denna gång.
En vilsekommen kanon, hvars hästar ej orkade draga den
tunga järnbesten uppför sluttningen på sidan om vägen, bröt
brutalt in i villervallan därnere. Spannhästarnas ryttare
styrde svärjande bort till de kullfallna vagnarne, trängde
fram mellan dem och vallen till vänster, medan
artilleristerna på förställaren hjärtlöst brukade sina läderpiskor och
slogo till höger och vänster, utan att fråga efter hvar eller
hur de träffade. Som en projektil bröt sig
förstörelseverktyget genom de flyendes ström, delade den på midten,
ridande omkull allt i sin väg och vräkande det åt sidorna.
Och bakom den slöt sig åter den brusande floden, kvinnor
och barn trampades ned och lämnades blödande och
kvidande vid vägkanten, där de hakade sig fast likt spillror,
dem en mäktig svallvåg kastat upp på stranden; vagnar
rasslade, fötter trampade, munnar tjöto och allt förenade sig
till en bedöfvande tonmålning, som slog åskådarne på
kullen med fasa.
Likbleka och skälfvande sutto männen med framräckta
halsar och blickade ned på den häjdlösa kapplöpningen.
Hvad var detta och hur skulle det sluta?
»Åh», sade gamle Jan van Gracht till svar på en
frågande blick från van der Nath, »vi ha varit ute för värre.
Bara kommendanten vore här, skulle han nog få dem att
lugna sig och begripa sitt eget bästa.» Han putsade sina
glasögon med en smutsig klut, satte dem på näsan och
fortfor tryggt: »Det ser förstås otäckt ut, men rödnackarne
äro långt borta ännu, de tycka inte vidare om att komma nära
våra gevär, vi ha svedt deras ögonbryn alltför ofta.» Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
