Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2Ö4
måste rädda dem alla. Utsvultna kvinnor, öfver hvilkas
hufvuden gården blifvit bränd, körde själfva sina tunga
oxvagnar, lastade med spillror af deras forna egendom och
skaror af halfnakna barn dit, där de trodde sig kunna träffa
vänner och hjälpare i nöden.
De Vlies såg mörkt på det larmande myllret, som
strömmade fram i fördjupningen. Att tänka på ett verksamt
försvar, så länge denna skara befann sig mellan de retirerande
och fienden var ej möjligt, det återstod endast att fly
undan så snabbt människors och dragares ben förmådde flytta
sig.
Då ljöd plötsligt ett samfäldt ångestskri från
efter-släntarne och fortplantade sig framåt.
Den fientliga styrkans spetsar visade sig på
höjdkammen i sydväst och började ifrigt stiga utför sluttningen.
Ännu återstod ett mellanrum af flera mil, innan en
verksam eld kunde öppnas, men att bibehålla det skulle vara
omöjligt. Ångesten förstorade faran där nere och
engelsmännen, som genom sina kikare på afstånd iakttogo
förvirringen, påskyndade sitt framryckande. Nya
afdelningar svängde oupphörligt öfver höjdkammen, ur passet
bakom dem brusade en lång rad beridet infanteri och utefter
höjderna i väster störtade ett kavalleriregemente norrut för
att rida förbi eftertruppen i hål vägen och från väster rikta en
stöt mot de retirerandes flank. En lika häjdlös brådska
utvecklades å båda sidor, sammanstötningen var
oundviklig.
»Vi ha lärt dem åtskilligt», sade de Vliés med ett
bittert skratt. Men han var ej mannen att gifva något
förloradt, äfven om allt såg hopplöst ut. Själf hade han sagt:
»så länge tre modiga karlar följa mig och vi ha femtio
patroner kvar, är ej kriget slut.» Han vände sig till van der
Nath och mönstrade honom från ofvan till nedan och när han
sett den förändring mannen undergått, nickade han med ett
egendomligt leende, som påminde om de Vlies, visionären,
höfdingen, som slogs för hämnden. Men det uttrycket vek
snart från hans ansikte, ströks bort, tvingades undan.
Liksom för att riktigt öfvertyga sig, att han sett rätt,
lutade han sig fram, så tätt intill fältkornetten, att de båda
männens andedräkt en stund blandades. Han läste en
lång historia om lidanden, som ändat i hopplöshet, i de glans-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
