Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2ÖS
lösa ögonen, bakom hvilka endast leda och tomhet tycktes
finnas, och han nickade om igen, han kunde lita på den
andre. Detsamma hade han sett i hundratals ögon, det
fanns hos människorna där nere, hos hans trasiga, uttröttade
krigare, öfverallt.
»Kriget», sade han och höjde på axlarne.
Van der Nath log sitt sönderslitande leende och mötte
hans blick, som om han velat säga.
»Tro på min goda vilja. Jag är ej mer, jag går hvart
du vill.»
»Abraham!» utropade de Vlies och slog honom kraftigt
på axeln. »Jag behöfver dig.» Och då van der Nath ville
svara något, vinkade han afvärjande, det var ej tid till
förtroenden. »Du besätter kopjen där borta med», han såg på
de fyrtio trasiga och smutsiga karlarne bakom sig, och log
äfven han så bottenlöst smärtsamt, att van der Nath frös
till därvid, »dornenburgarne, jag har inga andra till hands
och vi få mycket att göra den här gången.» Han pekade
på en liten enstaka klippsamling, som höjde sig öfver
slätten ungefär två mil framför bergskedjan i norr. »Där är
din plats, där stannar du. Ställningen är utmärkt och om
den försvaras så ... så som den måste försvaras, kan du hålla
dig ett par timmar. De äro också trötta och kunna ej föra
fram mer än litet folk i sänder. . . . Westhuizen, slut er till
van der Nath, ni blir nog angripna från mer än en sida och
det gäller att hafva ögonen med sig. Jag skall låta en större
afdelning betäcka er rygg, och hvad som än händer, ni få på
inga villkor lämna kopjen. »
Van der Nath räckte kommendanten sin hand, han hade
förstått att läget var hopplöst, att han och de fyrtio
tras-soldater bredvid skulle uppoffras för att mildra det första
anfallets häftighet. Slutet var nära, befrielsen nalkades
och han blef glad däråt.
Men de Vlies talade vidare, brådskande och hårdt, som
en befälhafvare, hvilken ej tillåtes fråga efter sina
underly-dandes uppoffringar blott det afsedda målet ernås.
»Två kanoner skola placeras i hål vägen, de bli ert
stöd . . . och . . . och jag litar på dig, Abraham, längre än till
er post får fienden ej komma», hans röst blef lång och grumlig,
»jag behöfver minst sex timmar för att rädda, hvad som
kan räddas. Du måste skaffa mig tid, min vän, tid . . . tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
