- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
268

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

268

som skrämda kycklingar intill modern; och bredvid kom en
sårad man, familjefadern, trött och håglös hållande fast vid
vagnen, som äfven utan honom var alldeles för tungt lastad.
Han följde med och gick som en sömngångare, tårarne
runnö utför hans kinder och högt förbannade han sin
hjälplöshet den ena stunden för att den nästa sjunka tillbaka
i sin bittra slöhet. Sårfebern rasade i hans ådror, hjärnan
var brännhet däraf, fruktan förlamade honom och endast då
hustrun ropade ett uppmuntrande ord till honom, bemödade
han sig att le, ett halffånigt, intetsägande grin. Så följde
han med, såg allt som genom en dimma och gick och gick utan
att veta hvarför, tills ångesten för makan och barnen ryckte
upp honom ur hans försoffning och kom honom att känna
allt hårdare och tyngre.

Hvart blicken vändes upprepades detsamma, kvinnors
och barns jämmer steg som en hemsk lofsång till krigets
gud, larmet och ropet från hundratals stämmor böljade,
höjde sig till skärande skrin eller sjönk till ett doft, entonigt
brus, och som en bakgrund mot detta visade sig männens
dystra förtviflan, då de sågo afståndet mellan sig och vännerna
ökas, under det att fienden kom närmare för hvarje sekund.

Alltjämt detsamma. En kärra arbetade sig ut ur
trängseln, dess körsven försökte köra den uppför
sluttningen, men oxarne orkade ej draga lasset med sig. Kärran
gled ned igen, stötte ihop med en annan och fastnade. Då
intet återstod hoppade en karl ned därifrån och aflägsnade
sig springande, kvar satt en kvinna med ett litet barn i
famnen och utstötte det ena nödropet mer skärande än det
andra. Alla band sletos, fäder lämnade sina barn vind
för våg, makar öfvergåfvo hvarandra, föll någon, ung eller
gammal, från en vagn, blef det att hjälpa sig själf, och kunde
den olycklige det ej, så mycket värre. Ångesten döfvade
alla bättre känslor, själfbevarelsedriften, som satt denna
häjdlösa kappspringning i gång, kväfde hvarje yttring af
mänsklighet, att hjälpa någon var ett vanvett, hvartill
ingen gjorde sig skyldig. Krigets demoraliserande inflytande
ref obarmhärtigt ned alla skrankor och blott en lösen gällde:
rädde sig den som kan!

Midt i den väg, strömmen hade att följa, störtade en
häst, andra snafvade öfver honom och stupade, en
stackning uppstod, fordonen körde ihop, klämdes in mellan hvar-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free