- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
270

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

270

krigets långa golgataväg, ned i fördjupningen. Men när en
granat plöjde upp marken betänkligt nära dem, satte äfven
de sig i rörelse för att intaga den anvisade positionen.

De hade knappt ridit några steg, förrän Westhuizen
ställde sig upprätt i stigbyglarne, som om en inre känsla
tvingat honom att ännu en gång kasta en blick på förvirringen
därnere. Han bleknade plötsligt och tryckte halft
omedvetet ena handen mot hjärtat, midt ibland människorna och
djuren, hvilka trängdes om hvarandra mellan de otaliga
hinder, som deras egen brådska slängde i vägen för dem,
vinkade en liten späd hand och ett barns stämma ljöd
klagande:

»Far . . . far!»

Den mun, som pressat fram ropet, hade oaktadt sin
svaghet åstadkommit ett ljud så förtvifladt gällt, att det
skurit genom larmet och nått just de öron, för hvilka det var
afsett.

Westhuizen förnam den kända klangen, någonting,
han visste icke hvad och skulle heller aldrig ha kunnat göra
sig reda därför, sade, att skriket gällde honom, och när han
såg ditåt, upptäckte han en liten flicka, som stod upprätt på
en vagn och viftade.

»Ruth . . . min dotter!»

Det bröt sig oemotståndligt från hans läppar, men han
blef ej det minsta öfverraskad af att här oväntadt återse sitt
barn. Han hade begråtit sin hustru som död, intalat sig,
att de fyra små, som nämnde honom far, följt henne in i det
okända, plånats ut och försvunnit i krigets hvirfvel, som
uppslukade så mycket annat. Och nu lefde den minsta,
vinkande där borta på trettio stegs afstånd och kallade honom
till sig. Utan att tänka på annat än den lilla handen ofvan
människoböljorna, styrde han sin häst utför sluttningen och
in i det kaos, som rörde sig på alla sidor, trängde fram snedt
emot strömmen, drifven af ett oresonligt begär att få göra
en enda fråga.

»Mor . . . barnen», mumlade han och räknade upp
deras namn. »Åh, Ruth, min lilla modiga flicka, håll ut,
låt dem inte knuffa ned dig! Hör du, Ruth, håll i dig!»
Hon vacklar . . . hon faller . . . »Ruth . . . Ruth ...»

Vreda ord mötte honom, hotande knytnäfvar höjdes,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0272.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free