- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
271

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

271

men han såg blott den späda handen och hörde ej annat än
ett skärande:

»Far . . . far . . . hjälp!»

Hans häst trasslade in benen i några draglinor, snafvade
och gick öfver ända. Han störtade rak lång till marken,
trampades af hårda fötter, mottog slag och sparkar, och när
han åter reste sig med blodet rinnande öfver ansiktet från ett
sår i pannan, var den lilla handen borta, drunknad i
virr-varret. Hade han funnit sitt bam endast för att strax
förlora det? Han blef ursinnig öfver hindret i sin väg, slog
ned en karl, som ej fort nog hann undan för honom, och
förblindad af blodet, rytande som en galning sprang han i den
riktning, där den lilla sist visat sig.

»Ruth . . . Ruth . . . hvar är mor . . . syskonen?, . .»

Något förfärligt skedde tio steg från honom, en döfvande
knall hördes, marken bökades upp, grus och sand regnade
och från en hvisslande, sprakande medelpunkt utbredde sig
ett hagel af skrot och projektiler, medan en kväljande rök
bolmade upp och svepte in föremålen i en ogenomtränglig
slöja. Han såg liksom genom en dimma, hur en vagn
krossades i smulor, märkte, hur ett hjul hvirflade om högt
i luften och tyckte att någonting slappt, oformligt, liknande
en människas kropp, gjorde det sällskap för att sedan med
en tung duns falla ned igen och blifva liggande. Och rundt
omkring, genom en vid cirkels periferi, sopades lefvande
och dödt undan och förintades. Allt tilldrog sig under
bråkdelen af en sekund, sedan var det åter som förut, men så
underligt tyst och stilla. Westhuizen hade sjunkit ned på knä,
han kände sig så matt och kraftlös, att han icke ens orkade
röra ett finger, men så förde han med en slapp åtbörd händerna
till högra sidan, något, som han trots sin trötthet ej förmådde
motstå, tvingade honom därtill. En klibbig vätska fuktade
dem, och ett fånigt leende afspeglade sig i hans drag. Hvad
var det . . . hvad? Han inbillade sig, att han ansträngde sin
hjärna till det yttersta, och så sade han högt:

»Granaten . . . jag är sårad.»

Men omedelbart därefter erinrade han sig sitt barn,
steg upp, gick några steg, vacklade och föll, reste sig på nytt
och stupade om igen. Det blef alldeles svart för hans ögon,
först liksom suddades landskapet ut, kullarne antogo dim-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0273.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free