Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
miga, obestämda former, marken liknade ett tunnt moln
och sedan sjönk hela världen undan och han blef ensam för
att sönderslitas af ohyggliga plågor. Han lade sig långsamt
ned, han ville sofva, glömma. Någon trampade på hans
utsträckta kropp .... en våldsam sprittning drog ihop den,
knäna rycktes upp till hakan . . . han rätade åter ut sig,
rullade några hvarf, medan den röda lifssaften flöt bort ur
hans öppnade sida och några oartikulerade ljud pressades
upp ur hans strupe. Smärtorna tvingade honom att öppna
ögonen och då vaknade minnet till lif. Han såg sig omkring,
märkte ett litet hopknyckladt bylte som låg bredvid och
sträckte armarne mot det.
»Ruth . . . Ruth!» hviskade han hest, drog det lilla,
byltet till sig och tryckte sina likbleka läppar mot hvad han
trodde vara ett barns kind. »Hu, så kallt!» En ilande
rysning skakade honom från hårfästet till fötterna,
krampryckningar ristade hans skälfvande kropp och hvad som nyss
förut varit en lifskraftig, varmblodig människa låg där
lallande meningslösa ord och klämmande ett dödt ting till
sitt bröst. Så kom döden len och inställsam till platsen, lade
sin knotiga hand på hans brännheta panna och Westhuizens
ande lämnade sitt omhölje för att återförenas med det barn,
kriget beröfvat honom.
Dornenburgarne hade stannat, när mannen, som
nu ej längre fanns bland de lefvande, ridit från dem. De
sågo hans öde och knutna händer samt blixtrande ögon
visade hvilket intryck det gjort på dem.
»Se . . . se, nu döda de äfven kvinnor och barn», röt
van der Nath, när granaten kreverade bland de flyende.
»Från den plats, där kanonerna stå, kunna de ej se
ned i fördjupningen», sade en stämma bredvid honom.
»De veta ju inte, att vi ha sådana med oss.
Van der Nath vände sig om för att tillrättavisa den
talande och mötte den gamle missionärens tårfyllda ögon.
Honom hade han glömt, som så mycket annat, och det
väckte icke alls hans förvåning att träffa just den mannen,
intet var längre i stånd att göra honom häpen.
Han höjde lojt på axlarne, med den gamle ville han ej
byta ord. Och erinrande sig det inflytande, prästen en gång
utöfvat, skrattade han till hårdt, nästan elakt, medan en ny
tanke flög genom hans hufvud. Att taga gubben med sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
