Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
273
tvinga honom att bevittna striden, som förestod, att se slutet
och från hans egna läppar höra ett medgifvande om, att
allt, hvarpå de bägge trott, allt det, som hela världen
längtade efter, var en dum chimär, det skulle roa honom. Men
så såg han närmare på den långa, böjliga figuren. Det var
samma trasor, samma smuts som hos de andra, men ögonen
. . . hvilka stora, tomma ögon, fyllda af outsäglig smärta
och bittert vemod. Här var åter en, som grubblat sig
själssjuk, en, som böjt sig och stod i begrepp att släppa
taget vid lifvet. Det var så tröstlöst allting, och den elaka
tanken föll tillbaka och begrofs i tysthet bland många andra,
som egna och andras lidanden väckt till lif endast för att de
skulle gömmas och glömmas. Van der Nath höjde om
igen på axlarne, hvad tjänade det till att tala inför handlingar
sådana som dessa, men han lyckades likväl ej afhålla sig
från att fråga:
»Tror ni kanske, att de skulle inställa sin eld, ifall de
visste hvilka, som röra sig där nere?
Det kom en smärtsam öfverraskning i den gamles
barnaögon. Den kärfva klangen i van der Naths stämma
skrämde honom, och den mannen visste han sig likväl
hafva fört in på den rätta vägen. Nu var han här tillbaka,
hårdare och lika hämndlysten som alla de andra. Och därnere,
nödrop, lidanden och död. Han såg bort, rädd för männen
bredvid, hjälplös inför olyckorna, som lurade öfverallt,
han teg, sökande en ursäkt eller åtminstone en förklaring,
som det likväl blef omöjligt att finna.
»Nu igen», utbrast fältkornetten, då en andra granat
med beundransvärd precision slog ned tätt bakom de flyende,
»nu igen.»
»Herre i himmelen, hvad är detta?» stammade gubben
och höjde sina sammanknäppta händer.
»Det är hädelse, men människorna ursäkta sig med att
kalla det krig.»
»Ja, ja», sade den gamle tonlöst, det är hädelse, mot
dig Herre, mot lifvet, som blef oss gifvet för att göra det goda,
hädelse mot allt i himmel och på jord.»
»Följer ni med, pastor, det här är blott början till slutet,
och dit är det långt ännu.»
»Nej, nej, jag vill ej se mer, jag är trött, dödstrött.»
Han slöt ögonen för att slippa se.
Abrahams offer. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
