Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. De mortuis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
en seger skulle höja den tryckta stämningen i hemlandet,
som inlåtit sig på företaget utan att veta, hvad det
egentligen var. Ministeriella lögner, som ej finge desavueras,
affärsföretag och penningspekulationer jämte en hel del
annat berodde af en lycklig träffning, särskildt under ett
tidehvarf, som hunnit nog långt i framåtskridande att
kunna slå mynt af allt. På det tänkte väl generalen
minst, han var för sin egen del hungrig efter utmärkelser,
bestående i ordensdekorationer, befordran och
tidningarnes loford, kanske eftervärldens beundran rent utaf skulle
tillfalla honom. Hans fantasi var uppjagad och ett
ändlöst perspektiv af rika möjligheter vinkade, och så väntade
äran, slaktardrängens ovanskliga ära, som officiellt äger
ett helt annat namn; en viss afund mot kamrater, som varit
lyckligare i liknande företag, medverkade äfven, han ville
täfla med dem och visa sig vara en ännu större patriot
än de. Vändande sig till staben, där ett par officerare
gjorde betänksamma miner, då de sågo den öppna slätten,
svepte han alldeles omedvetet in sina tankar i ordens
skyddande förklädnad och yttrade:
»Mina herrar, fosterlandet kräfver ett nytt offer af
oss, vi måste strida och segra.» Och när en officer syntes
vilja invända något, rätade han stolt upp sig i sadeln och
tillade mycket högt: »Vårt lands ära fordrar det och jag
räknar aldrig fienderna.»
Han fick se en ömfotad tidningskorrespondent linka
närmare för att höra bättre, och då upprepade han sin
fras, som han fann särdeles lyckad:
»Vårt lands ära ... o. s. v.
Tidningskorrespondenten slet fram sina
annotationsbok och började skrifva. Generalen var nöjd med sig
själf, världen, som blifvit van att vid alla historiska
tillfällen höra den smattrande ordfanfaronaden, skulle
hänföras af hans heroism. Dess beundran skulle tillfalla
den, som skingrade fiendens stridbaraste armé, och hela
kostnaden uppgick till några hundra soldater, hvilka
sålt sitt blod och hvilkas plikt det var att dö på hans
befallning. Kriget har sina egna lagar, gående stick i stäf mot
allt, som innefattas i ordet mänsklig, och likväl hafva
människorna skrifvit dem. Anfallet var beslutadt och
generalen sände ut sina adjutanter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
