Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. De mortuis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
»Pass på!»
De båda skvadronerna befunno sig nu så nära, att
männen bland stenarne urskilde deras uniformer och sågo,
att de tillhörde ett husarregemente. Ryttarne hade saktat
farten och oväntadt höjde en officer i teten sin sabel till
tecken, att halt skulle göras. Dornenburgarne utbytte
ängsliga blickar och frågade sig, om de voro upptäckta, men
så satte sig kavalleristerna åter i rörelse.
»Sexhundra meter!» kommenderade van der Nath
lågmäldt.
Karlarne förstodo, hvarje sikte ställdes in och gevären
höjdes. När ljudet af de svaga knäppningarne, då hanarne
spändes upphört, var det alldeles dödstyst på kopjen, där
männen väntade med återhållen andedräkt; efter ytterligare
några minuter skulle husarerna vara inom skotthåll.
Men innan de hunno så långt fram, utfördes en ny rörelse.
Den närmast kopjen befintliga skvadronen slöt upp till
höger, därigenom vändande ryggen åt dornenburgarne, och
plötsligt skar ett kommandorop otåligt genom luften. Ett
högt hurra brusade ur tvåhundra strupar som ett svar därpå,
sablarne höjdes och fallande in i karriär störtade
ryttarskaran mot öster utför den branta sluttningen i fördjupningen
och försvann, som uppslukad af jorden.
Allt försiggick så hastigt, att männen i bakhållet icke
ens hunno tänka på att aflossa sina gevär, innan fienden
redan var borta. Intet antydde, att de voro upptäckta,
husarerna hade således ej satt sig i säkerhet för deras eld,
de hade skridit till anfall på en styrka, som ännu fanns
därnere. Dornenburgarne blefvo oroliga, lämnade sina
gömställen och en mängd frågor och svar utbyttes snabbt.
Funnos flere flyktingar kvar i ravinen eller hvad var
anledningen till, att en fullkomligt regelrätt schock gjordes midt
framför dem?
De behöfde ej vänta länge på förklaringen, en liflig
gevärseld smattrade därnere från två håll och husarernas
hurrarop ökades i styrka.
»Betäckningen», sade Jan van Gracht kort.
»Ja visst», svarade van der Nath, som nu erinrade sig,
att han ej sett de hundra man, de Vlies lämnat som eftertrupp,
retirera öfver slätten. »Hvad i himlens namn ha de gjort
därnere?» Han var säker på sin sak, den lilla styrkan hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
