Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. De mortuis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
ning mot norr. Sablar blixtrade i solljuset, revolver- och
bösskott knallade och dammet svepte in de stridande i ett
stundom tunnt, ibland ogenomträngligt flor, som lät detaljer
af vissa scener synas för att genast åter skymma bort allt och.
lämna fantasien fritt spelrum. Att lossa ett skott in i detta,
tumult skulle varit att skada vänner lika mycket som fiender ^
icke ens de säkraste skyttarne vågade göra ett försök därmed^
Antagligen emedan markens beskaffenhet åstadkom
det, gick chargen från sydväst till nordost. Boertruppena
högra flygel utsattes för dess hårdaste tryck och sprängdes,
fullständigt, medan den vänstra och en del af centern lye-,
kades bibehålla sig jämförelsevis orörd. Medan således
ett femtiotal sablades ned och redos omkull, drogo sig omkring
fyrtio i en viss ordning undan åt väster och utom räckhåll
för husarerna.
Jämmerskrien och hurraropen, skotten, larmet och siam»,
ret af de hundratals olika föremålen, som blindt slungades
om hvarandra, hördes tydligt till kopjen. Från bägge sidor
iakttog man genom kikare den häftiga kampens växlingar i
och under tiden tumlade husarerna om med sina motståndare
och hotade att alldeles krossa en del af dem. Van
der-Nath och hans män urskilde en hel mängd olika detaljer i den,
strid, som stod mindre än trehundra meter från dem, utan.
att de på något sätt kunde ingripa däri till sina vänners hjälp^
De sågo bland mycket annat, hur en ung, ståtlig officer
sköt ned tre boer efter hvarandra och själf föll, innan någon
hunnit finna anledningen därtill. En häst klämde sönder hans
ansikte under sina hofvar och han blef liggande med hufvudet
inkiladt mellan tvänne jordfasta stenar, sparkande och
skrikande.
Några springare stötte ihop och gingo öfver ända,,
dragande ryttarne med sig i fallet, andra stormade fram.
öfver dem, trampande ned allt, tills de själfva stupade i ei\
enda röra af fäktande armar och sprattlande ben, som.
dammet snart skymde bort bakom sin täta slöja.
En lång husar, som hela tiden utmärkte sig genom att
vara främst i handgemänget, föll ur sadeln. Bländad af
ett skott tätt framför nosen skenade hans häst utåt slätten,
släpande ryttaren, som ej hunnit eller ej kunnat draga ena
foten ur motsvarande stigbygel, med sig. Karlen gjorde för»
tviflade ansträngningar att komma lös, men hästen skrämdes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
