Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. De mortuis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
blott än mer däraf och rusade vidare. Kroppen slogs mot
stenarne, studsade, långa stycken, och ehuru afståndet var
för stort, inbillade likväl de af åskådarne på kopjen, hvilka sågo
detta, sig höra de döfva dunsarne, då den lefvande massan,
som tycktes flyga öfver markens ojämnheter, slungades
däremot. De hunno märka ett ansikte, som dödsångesten
förvridit till en ohyggligt grinande mask, och ett par bössor
höjdes för att gifva hästen nådeskottet. Men det var lika
otänkbart nu som förut att sikta på något, som icke en half
sekund blef i samma ställning.
Husaren hade upphört med sina gagnlösa
befrielseförsök, ohjälpligt fästad vid sin häst slets han bit för bit sönder
mot stenarnes kantigheter, studsade emellanåt högt i luften
för att genast åter falla ned och dunka mot marken. Nästa
ögonblick rycktes han upp igen, slog ned, drogs vidare med
samma rasande fart. Hästen bokstafligen flög öfver fältet,
föll än in i en, än i en annan riktning, ryckande en halfdöd,
flämtande stackare efter sig och utmärkande sin väg genom
blodfläckar, klädtrasor och hjärnmassa, Husaren var
släpad till döds och hans springare fortsatte alltjämt att
störta hit och dit med sin oigenkänlige husbonde efter sig.
Allt hände samtidigt. Män och hästar föllo, sårade
trampades ihjäl eller lemlästades under hofvarne. De
stridande spredo sig åt alla håll och några smärre envig
utkämpades, förrän det hela var slut.
Fem minuter varade kampen, så mattades anfallet
på grund af sin egen häftighet. Flåsande och trötta höllo
husarerna inne liksom för att bringa sina öfverretade
hjärnor i normalt tillstånd, och framför dem jagade två
dussin boer mot norr, så fort deras hästar orkade springa.
När de stridande skilts, öppnade genast ett par
kanoner vid hålvägen en häftig eld och öfveröste engelsmännen
med granater. De väntade trotsigt en stund, men då
äfven gevären började smattra från kopjen och flera sadlar
tömdes, skingrade de sig i en vid båge mot öster och
retirerade utom skotthåll.
En hop sårade krälade på det lilla slagfältet och
de af dem, som ägde krafter därtill, kröpo antingen mot
ravinen eller bergen, och männen på kopjen fingo bevittna
ett nytt, egendomligt skådespel. De, som nyss sökt taga
hvarandras lif, tycktes hafva förgätit all fiendskap. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
