Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. De mortuis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
projektilen kreverade långt bakom målet . . . den nästa
ett stycke framför och så följde en hel mängd andra med
samma hvinande och samma gnäll. Säkra för de
dödsbringande gevären arbetade artilleristerna mekaniskt,
utan all hindrande ifver, men också med ett lugn som
gjorde, att de snart skjutit in sig.
För att gifva sina män någon sysselsättning befallde
van der Nath dem att växla skott med infanteristerna,
som avancerade raskt, och redan, upplösta i långa skytte
-linier, befunno sig på mindre än tusen meters afstånd.
Karlarne, som krupit ihop bakom sina improviserade
skyddsvärn, försummade ej tillfället. Att utsättas för
en liflig granateld utan hopp att vedergälla ens med
böss-skott pröfvar de starkaste nerver och mer än en hade
skyggt sett sig tillbaka för att utröna om reträttvägen
hölls öppen. Infanteristernas brådska med
framryck-ningen, förrän kanonerna hunnit bryta försvararnes mod,
blef dem en verklig lisa. Gevärens oafbrutna smattrande
hindrade dem att gifva akt på de kreverande granaterna,
som sökte sig närmare och närmare, kanhända en af dem
nästa sekund skulle slå ned bland klipporna, och de visste,
hur förödande deras verkningar voro mot ett fast mål.
Hvad de väntat inträffade, en granat sprang på
kopjens östra sluttning. Stenarne sargades och vräktes
undan, marken fläktes upp, sand och grus yrde omkring,
ett fint stoftmoln blandades med den kväfvande röken,
och så bar en svag vindfläkt ett triumferande hurrarop
till männen, som lågo där med dunkande pulsar och torra
gommar. Men de kände ej längre den fruktan, ovissheten
alltid medför, de sågo kallt det obevekliga ödet in i
ögonen, och vreden, som skulle hjälpa dem att hålla ut, kom
med den första projektilen. Jaså, de jublade därborta,
de hånade dem! Hatet flammade med ens upp,
öfverallt gnisslade hårdt sammanbitna tänder mot hvarandra,
gevärselden ökades, och när ett par infanterister sjönko
till marken, svarade de åttio i sin ordning med ett
utmanande skrik.
Kanonskotten dånade nu utan mellanrum och
krigets ohyggliga brådska jagade angriparne till nya
kraftutvecklingar. Aftonen närmade sig och mörkrets inbrott
skulle åter gifva de Vlies tid att komma undan. Uttröt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
