Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. De mortuis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
297
men hejttan var likväl tryckande. Kopjens försvarare^
som ick: ätit något sedan morgonen, plågades ohyggligt,
af hungern. Dessutom snörde törsten ihop deras strupar,,
saliven 1 äddrade sig i mungiporna och torkade och läpparne
sprucko, men kvalen endast ökade deras vilda yrsel.
Fastän de ledo så grymt, var det knappt nämnvärdt
bredvid de sårades smärtor. En yngling dunkade utan uppehålls
hufvudet mot en hvass stenkant för att döfva sina plågor.
En annan med genomskjuten hals kastade sig handlöst
utför en höjd, och det sista som hördes af honom var ett
fånigt skratt, som likt en hes fågels pipande skar genom
bullret. En man med båda benen krossade begrof
tänderna i sin blottade öfverarm och slet ett stort
köttstycke-därur för att dricka sitt eget blod och därmed släcka
sårfeberns rasande törst.
Retade af det envisa motståndet hade infanteristerna
på slätten arbetat sig några hundra meter närmare kopjen.
Deras eld rullade utan afbrott, och lifvade af deras
ärorika exempel fördubblade artilleristerna sina
ansträngningar. Klipporna tycktes vara på väg att smulas
sönder under de täta explosionerna, och boernas skott
föllo-blott sparsamt, ett tecken till att deras motståndskraft
höll på att brytas.
Van der Nath låg säkert skyddad och fyrade af sina
patroner, då han såg en liten hvit flagga höjas nere på
slätten, hvarvid gevärselden genast aftog och snart äfven
artilleriet upphörde att slunga granater. En nästan
tryckande stillhet efterträdde det våldsamma stridslarmet^
vid hvilket allas öron blifvit vana, och på van der Naths
tillsägelse inställde hans män sin eld.
»Abraham, du tänker väl inte gifva dig?» frågade
Jan van Gracht ängsligt.
»Nej», ljöd svaret, »men de Vlies behöfver tid. Låt
dem spilla en halftimme på underhandlingar. — Hvad
vill ni, pastor?»
Genom tystnaden väckt ur den dvala, hvari han
varit försänkt, hade missionären erinrat sig fäktningen,
vid Koopmans kraal, där han på sitt sätt spelat en roll..
Nu trodde han tiden vara inne att upprepa densamma,
och räckande honom en näsduk kom han till van der Nath.
Den gamle bildade en egendomlig kontrast mot de krut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
