Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. De mortuis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3o8
för sonen, sprang fram och krossade en soldats hufvudskål
med ett tolfslag. Nästa sekund kändes det, som hade ett
glödande järn borrats genom hans kropp. En annan soldat
hade rännt bajonetten i hans måge och tryckte med hela sin
kroppstyngd däremot. Zimmer släppte sitt vapen, grep
skälfvande om bajonetten, som gräfde i hans inälfvor och
bökade sönder dem, och med en blick, som döden ändtligen
gifvit förnuftet tillbaka, såg han på sin motståndare. Han
mötte de fullständigt själlösa ögonen hos en automat, som
mekaniskt utför sitt arbete utan att veta hvad han gör, en
väl dresserad jakthund, som biter på befallning utan att
fråga efter villebrådets beskaffenhet, men af det, som nu
skedde, begrep han ej det minsta.
Zimmer föll baklänges, slog hufvudet mot en stenkant
och förlorade sansen. Alltjämt med samma fåniga uttryck
öfver sitt ansikte satte soldaten ena foten mot hans kropp
och utan att fästa sig vid sprittningarne däri, drog han ut
bajonetten för att använda den mot en annan.
Gamle Jan van Gracht hade lossat sista skottet i denna
vilda strid, som fördes man mot man och bröst mot bröst.
Han såg två soldater springa emot sig, lyckades parera en
bajonettstöt med sin gevärspipa men träffades af ett
tolfslag, som kastade honom framstupa till jorden. Han
försökte resa sig, men ett nytt slag drabbade honom snedt
uppifrån, träffade hans glasögon, af hvilka några skärfvor trängde
in i köttet, pressade ut vänstra ögat ur sin håla och klämde
underkäken ur led. Blodet strömmade öfver hans ansikte,
färgade det hvita håret och droppade på marken. Likväl
reste han sig på knä för att säga: »jag ger mig», men blott
ett hest, gurglande ljud arbetade sig fram ur hans hals.
Smärtan i käken gjorde honom halft vansinnig, det utslagna
ögat dinglade på ett par nervtrådar, och företeende en
anblick af det ohyggligaste elände, hasade han sig kvidande ett
stycke framåt för att komma undan.
Hans motståndare var en ung gosse, spinkig, mager och
kraftlös. Han lät sin gevärskolf ånyo falla på gubbens
hufvud och förblindad, mera död än lefvande, kröp gamle Jan
vidare, troende sig stamma det räddande: »jag ger mig».
Soldaten hörde ingenting, såg lika litet något, han endast
fullgjorde det, som sagts vara hans plikt och gevärskolfven
dunkade två, tre gånger å rad mot Jan van Grachts kropp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
