Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. De mortuis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3io
Ett halft dussin soldater kastade sig öfver den ursinnige
och tryckte ned honom, men i sin blinda ifver hindrade de
hvarandra, han kom upp på fötterna igen, famlade efter en
strupe att klämma sönder, människokött att begrafva
naglarne i. Han uppgaf hesa skrik, slog, bet och sparkade.
I trängseln slungades alla om hvarandra, han slet sig till ett
nytt vapen, i stället för det han tappat och utdelade några
kraftiga slag. Då trängde sig slutligen en högväxt officer
fram, fattade tag i hans skägg med sin vänstra hand och
knuffade honom bakåt.
En half sekund, under hvilken de bägge männen blickade
hvarandra in i ögonen, förflöt, och van der Naths onaturligt
uppdrifna själsförmögenheter hjälpte honom att fatta hvad
som nu skulle följa. Han log och ett klockrent, befriande
skratt bröt fram öfver hans torra läppar. Med en blick, som
inneslöt allt kring honom, hann han se en vigselring blänka
på ett af fingrarne till den hand, som höll honom fast, en
kvinnas underpant på tro och kärlek, en kvinna, som snart
skulle mottaga just den mannen med öppna armar och
glädjestrålande ögon. Så trycktes revolvermynningen mot hans
panna, skottet brann af och hjärnan sprängdes ur hans hufvud.
»Sara . . . Isak . . . jag kommer!» Han bredde ut
armarne och föll.
Officern, som affärdat honom, tumlade ett steg
baklänges och tog sig förvirrad om pannan. Han var en bildad
man, som stod högt öfver sina soldater och som fullständigt
bibehållit sin själsnärvaro, han hade iakttagit allt och det
förundrade honom, att han hvarken sett hat eller fruktan i
den döendes sista, slocknande blick, endast en gränslös
tacksamhet, som förskönat de grofva dragen. Just det gjorde,
att han ägnade en tanke åt sin gärning, som egentligen var
för alldaglig att fästa någon uppmärksamhet vid. Men då
en viss beklämning, som obehagligt liknade samvetskval,
började röra sig i hans inre, sade han högt, liksom till en
osynlig anklagare:
»Jag gjorde min plikt.»
Solen dalade, kvällsbrisen svepte smekande öfver slätten
och svalkade de upphettade männens ansikten och nu
inträffade den reaktion,som nödvändigt måste följa den
ohyggliga öfverretningen åt. När striden var slutad, blefvo
soldaterna åter människor med mer eller mindre utvecklad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
