- Project Runeberg -  Abrahams offer : en roman om kriget /
312

(1910) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. De mortuis

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

312

beundran var hans och ai-méns belöning för mödorna. Han
tröstade sig därmed, och vänligt nickande åt soldaterna, som
ett par officerare ordnade så godt sig göra lät, sprang han
vidare för att stanna på en fläck, där han slapp smutsa
sina stöflar med blod. Han drog sin sabel, höjde den i luften,
lyfte hjälmen från hufvudet och ropade:

»Victoria, Victoria!»

Ett dånande hurra skallade från soldaterna och
generalen anförde det själf, lifvad af segern, glad som en
skolgosse på sin första lofdag, tills hans ena fot plötsligt vickade
åt sidan och han var nära att falla omkull. En sten, på
hvilken han stödt sig, hade lossnat och rullat undan, men
han höll sig skrattande upprätt och vinkade lugnande åt en
officer, som orolig sprungit fram, samt flyttade foten till ett
fyrkantigt föremål, som syntes ligga stadigt nog äfven för
hans tunga kropp. Generalen hade glömt bort sin
missräkning, segern, som alltid i första ögonblicket öfverdrifves,
föreföll honom stor som ett fältslag och han riktade upprymd
några berömmande ord till manskapet kring sig. Han tackade
dem sedan allvarligt för visadt mod och den fosterländska
offervillighet, hvarmed de stormat den svårtillgängliga
ställningen, och anförde till slut ett nytt, trefaldigt hurra.

Soldaterna lydde, deras jubel — generalen föresatte sig
att särskildt omnämna det i rapporten till krigsministeriet
—-steg mot höjden och tystnade. Då det slutat, blef med ens
så stilla, att en flugas surrande kunnat förnimmas och
karlarne sträckte undrande på halsarne och lyssnade. Bakom
generalen höjde sig en darrande stämma, afbruten af
hickningar och svaga suckar. Som om den kommit långt bort ifrån
andra sidan grafven ljöd den och männen stodo där tysta
och orörliga med återhållen andedräkt.

»Fader vår som är i himmelen ...» läste den
stapplande rösten och fortsatte hela bönen ut, tills ordet »amen»
kväfdes i en snyftning som från ett utpinadt, gråtande barn.

Generalen stod handfallen, hela det vackra, militäriska
skådespelet var skämdt af detta förargliga afbrott från en
sårad. Han satte missnöjd hjälmen på hufvudet, och då
några sjukvårdssoldater kommo uppför sluttningen, vinkade
han åt dem att taga vård om glädjestöraren, som han, efter
att hafva betraktat honom litet närmare, trodde vara en
präst. Männen med geneverkorset, barmhärtighetcns tecken,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 1 08:57:48 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/abroffer/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free