Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På det att läsaren må kunna rätt uppskatta vad
jag kommer att säga vidare, tror jag det är
nödvändigt att i korthet redogöra för min andliga
position vid tiden för min ankomst till Ryssland.
Det var för två år sedan. En demokratisk
regering, “den friaste på jorden“, hade deporterat
mig — tillsammans med 248 andra politiserande
— från det land, varest jag hade levat i över
trettio år. Jag hade på det eftertryckligaste
protesterat mot den moraliska orätt, som begåtts av
en förment demokrati och som var en återgång
till de metoder som den så kraftigt fördömt i
fråga om den tsarristiska avtokratin. Jag
brännmärkte politikernas deportation som ett
våldförande av människans fundamentalaste rättigheter
och jag förfäktade det som en principfråga.
Men mitt hjärta var tillfredsställt. Redan vid
februari-revolutionens utbrytande hade jag längtat
att få fara till Ryssland. Men fallet Mooney hade
hindrat mig. Jag var obenägen att desertera från
striden. Då jag själv var fängslad i Förenta
staterna och straffad för min opposition mot
världs-slaktningen. Under två år förhindrade den
federala tukthusinrättningens påtvingade gästfrihet min
avresa. Deportation följde därpå.
Mitt hjärta var tillfredsställt, sade jag. Ett matt
ord för att uttrycka den känsla av glädje som
fyllde mig vid utsikten att få besöka Ryssland.
Ryssland! Jag skulle fara till det land som hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
