- Project Runeberg -  1809 års revolution och dess män. Tidstaflor / Del 1 /
130

(1849) [MARC] Author: Carl August Adlersparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - TREDJE AFDELNINGEN - IV.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ofta konungen. Adlersparre berättade, att han flera
gånger talte med honom och fann det unga
konungaämnet ganska älskvärdt, så väl genom sin aldrig
glömda uppmärksamhet mot äldre personer, som sin
vänlighet. En afton hade de skrifvit boutsrimés, då
Adlersparre lemnat konungen följande rimmande ord,
vandra, klandra, skall och kall, hvilka konungen
genast sålunda ifyllde:

De som till himlen vandra
Äro för ingen del att klandra,
Ty dit man vandra skall
Det är menniskans förnämsta kall.


Att förhållandet dem emellan sedermera skulle
blifva spändt, var naturligt, efter bådas vägar gingo
åt motsatta håll. Så kom Gustaf Adolf snart att
betrakta Adlersparre som en jacobin, men i
öfvertygelsen om styrkan af sin herrskaremakt, kunde han
aldrig finna ett skäl att behöfva frukta honom eller
någon annan. Att Adlersparre å sin sida ansåg
monarken som en högdragen, envis och stundom
narraktig person, gaf anledning till löje och bekymmer,
men aldrig till hat. Den hos Gustaf Adolf så mycket
prisade ärligheten stod sig alltid slätt för Adlersparres
kritiskt genomskärande blick, särdeles då denna
ärlighet, som ofta var fallet, gaf sig sjelf en viss förnäm
betydelse i kungörelser och påbud, eller debuterade
vid högtidliga tillfällen, såsom bland annat vid 1809
års riksdag [1].


[1] Lagman Håkansson hade i Hemliga utskottet förmått
de tre ståndens ledamöter att, som sittande med ständers makt,
åtaga sig att betala convoy-commissariatets skuld, 18 tunnor
guld. Ett protokoll derom uppsattes. Grefve Adolf Hamilton
(Tolls fastaste motståndare) begär att få se det, väl vetande
att saken aldrig förevarit i fullsuttet utskott. Han fann det
dock i protokollet. Huru är detta möjligt? frågade han
sekreteraren. Jag var ju öfver saken och var hvarken galen, döf
eller full. Så gick det ej till. Sekreteraren svarade, att han
skrifvit efter befallning. Hamilton gick fram till konungen
och sade tyst, att protokollet var helt annat, än hvad det borde
vara. Långt ifrån att beifra eller i förtroende få utredt huru
saken hängde tillsamman, visade han H. en majestätisk
uppsyn, befallande honom gå bort och från sin bänk tala, om han
hade något att säga. Det gjorde ock H. med den kraft, att
konungen både bleknade och rodnade flera gånger, men fann
sig nödsakad att anse saken såsom ännu ej afgjord,
hänskjutande den till ståndens plena. Då den der förekom, talte H.
för den, efter hon var oundviklig; och den bifölls enhälligt;
men han fordrade ärligt spel och afböjde det vådligaste
prejudikat. Lagerheim ursäktade sig med ett fel i expeditionen och
blef — C. N. O. Han var dock expeditionschef der,
hvarifrån det falska protokollet utgått» (Biografiskt Lexicon.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:04:35 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/aca1809rev/1/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free