Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- FEMTE AFDELNINGEN
- I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FEMTE AFDELNINGEN.
I.
Vestra arméen, sammandragen och bestämd att
operera mot Norrige, var fördelad i tvänne
hufvud-corpser, under krigspresidenten m. m. friherre Bror
Cederströms öfverbefäl [1]. Ena corpsen eller s. k.
venstra flygeln kommenderades af öfversten m. m.
baron Carl Hinrik Posse, som hade sitt högqvarter
[1] Sedan generalen Gustaf Mauritz Armfelt lemnat
befattningen. Han säger sjelf om detta aflägsnande: »Brändström
taga de nu ifrån mig till en början; således ett styeke armé;
ty nog är han så god som många bataljoner. Blir det mitt
öde, att föra secours till Stockholm eller Skåne, så kommer
jag att få contraordres på halfva vägen; önskligt vore, att jag
förr kunde komma ur denna rukan, och att den de vilja hafva
till general en chef, blefve installerad. Krigspresidenten
väntar, att jag tager humeur eller blir degouterad, för att komma
till denna post. H. M. vill menagera mig och ej utan ett
visst decorum sparka mig bak. Häruti har han orätt; ty jag
skulle finna mig admirabelt i den disgracen.» (Bref till Georg
Adlersparre.) Om Armfelt icke just fick sparken, blef han
dock förunderligt nog flyttad från konungens till hertigens
gunst, just i vefvan då befälet öfver vestra arméen fråntogs
honom. När detta skedde och Armfelt reste till Stockholm,
stannade han en dag i Wermland hos sin vän, kaptenen och
riddaren Carl Axel Linroth på Gustafsvik, Adlersparres
sedermera blifvande svärfar. Efter ett längre och förtroligare
samtal med värden på stället, om sina framtidsplaner och
utsigter för det närvarande, lemnade ex-favoriten rummet på
några minuter, för att hämta sitt reschatull. Öppnande
detsamma, framtog han tvänne nyss med posten erhållna bref,
ett från konungen och ett från hertigen, hvilka dokumenter han
lemnade åt Linroth, med begäran att genomläsa dem. Sedan
detta skett, yttrade Armfelt med föraktligt leende: »Konungen,
hvars faders trognaste och kanske bästa tjenare och vän jag
varit, för hvilken jag uppoffrat allt hvad en menniska kan
sacrifiera, vågat blod, lif, ära och gods samt beklädt schavotten
för honom, han bemöter mig nu som en indifferent person
och stöter mig förolämpande ifrån sig; under det hertigen, mot
hvilken jag hemligt och uppenbarligt för afvog sköld, skrifver
mig till de charmantaste bref, fulla med manna och honung.»
Detta är ju också ett blad, värdigt ett rum i favorit-väldets
historia, samt intygande: huru tacksamheten lefver och frodar
sig i solskenet på — samhällets topp. Hade detta hertigens
smek någon likhet med kattens, som först kittlar rofvet innan
han sönderrifver det?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 01:04:35 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/aca1809rev/1/0163.html
