- Project Runeberg -  Femton månader af en ung schweitzares lefnad ... åren 1830 och 1831 / Första delen. Resa genom Scottland, England och Irland /
220

Author: Carl David Arfwedson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag ej tillsluta hans brustna ögon och nedlägga
honom i grafvens lugna sköte? Ack! hvarföre
skulle jag icke få emottaga hans sista faderliga
råd, hans sista välsignelse? En Fars
slocknande blick måtte likna en uppenbarelse från en
annan verld. Den måste tala kraftigare än
tusende vältaliga röster. Emma, du såg den, du
var vittne till den gamles död !... O, min
syster! ensam är du nu i den tysta kojan, ensam
vandrar du i bergen. Ensam suckar du vid
grafven, ensam faller du på knä och ber. Jag
tycker mig höra min Fars uppmaning att
skydda dig och vara, hvad han var för dig. Ja,
vi skola ej mera skiljas åt; vid din sida skall
jag vandra till lifvets afton, och gemensamt
skoJa vi fägna oss åt lugnet i dalen. Farväl
länder, som skänkt mig så mycket nöje! Farväl
Scottland, så kärt för mitt hjerta! Farväl
Louise, blif lycklig! Ett oemotståndligt öde
aflägsnar mig för alltid från dig.”
Henrik förmådde ej mera; sorgen öfver fadrens
död och tankan att troligen för alltid lemna den
ö, der Louise vistades, krossade honom helt och
hållet. Det var icke den häftiga, vildt rasande
sorgen, hvaraf han led; det var den lugna,
inom bröstet slutna och djupare smärtan, som
bemäktigat sig honom. Ej en enda tår gaf luft åt
de tärande qvalen; tyst satt han, med ögonen
fästade på bokstäfverna i brefvet, ”Hvilket
rysligt mörker,” tänkte han, ”är icke utbredt
öfver våra öden! — Menniskan måste hvarje
ögonblick darra för dem, som hon älskar, och från
hvilka hon är aflägsnad. Glädje och sällhet
berusa hennes själ kanske samma sckund, som
bereder henne den smärtsammaste af olyckor, som
beröfvar henne en far, en mor, en maka, en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:05:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/acd15man/1/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free