- Project Runeberg -  Femton månader af en ung schweitzares lefnad ... åren 1830 och 1831 / Andra delen: Resa genom Belgien, Rheinländerna och Schweitz /
44

Author: Carl David Arfwedson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

återhörda sångerna; aldrig hade de förefallit
honom så sköna som nu, aldrig hade de ännu
haft en sådan verkan på hans själ. De
klagande moll-tonerna öfverensstämde dessutom med
hans egen närvarande sinnesstämning, och när
bergen svarade derpå, tyckte han att dessa svar
voro genljud från hans innersta. Då rösterna
tystnat, klingade ännu länge de älskade ljuden
i hans öron. Hela hans själ blef en enda
mollton. Följeslagaren sjelf tycktes för några
ögonblick vara mer än vanligt tyst. Dock länge
uthärdade ej bans naturliga glädtighet dermed,
och utan skonsamhet för Henriks upprörda
känslor, ropade han halft förebrående, halft
muntrande till honom: ”För tusan, Herre! hvad
tänker Ni på? Jag tror att Ni är sorgsen? Och
hvad. i Guds namn kan så nedtrycka Er? Se
på mig, jag är både gammal, sjuklig och svag,
men förlorar ändå aldrig mitt glada lynne, och
hvarföre skulle jag det? Kanske för någon liten
och obetydlig motgång, som, i jemförelse med
så många stora och verkliga olyckor här i
verlden, ej borde ens nämnas. Nej, sörja lönar ej
mödan; hvad vinna vi derigenhom? Har icke
Gud gifvit oss rösten, att dermed upplifva
hjertat, då det är af sorger nedtyngdt? Och när
vi bruka den till detta ändamål, hur i Guds
namn är det då möjligt att den i stället endast
förökar smärtan!” Henrik svarade ej ett ord
derpå; hans ledsagare såg på honom med
bekymmer. ”Jag märker att det är någonting som djupt
oroar Er,” fortfor han — ”jag har ej rätt att
begära få veta orsaken dertill. Mina sånger, ser
jag, förmå ej att trösta Er; nåväl! låt se om ej
jemförelsen emellan edra och en bhbel trvakts
olyckor kan skänka Er någon tröst. —
Betrak

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:05:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/acd15man/2/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free