- Project Runeberg -  Femton månader af en ung schweitzares lefnad ... åren 1830 och 1831 / Andra delen: Resa genom Belgien, Rheinländerna och Schweitz /
74

Author: Carl David Arfwedson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ga trakter. Snön öfveryrar alla gångstigar och
jemnar hålorna med höjderna; för en
främmande är det då omöjligt att finna vägen hit. Gån
ut, mina bröder, och medtagen hundarne, våra
trogna vänner; söken och J skolen finna!
Välsignade varen J, som utöfven detta kristliga
kall!” Så sagdt, skildes hela församlingen åt,
och munkarne vandrade ut 1 olika direktioner,
åtföljda af dessa modiga och menniskoälskande
djur, som tyckas vara skapade endast för att
frälsa menniskor undan döden. Jag skyndade
utan uppehåll efter skaran och vadade länge i
den nyss fallna snön, utan att höra annat än
ljudet af den till gästfrihet inbjudande klockan.
Flera gånger hade jag gått förbi och ikring den
lilla mörka insjön, som ligger ej långt från
klostret och som liknar en bläckfläck på ett hvitt
papper; midt ibland snö och hvilande på evig
is, behåller den dock alltid sitt flytande tillstånd
och trottsar vintrarne upp i vintrarnes rike. —
”Hvad var det jag hörde?” frågade jag på en
gång min tysta och lyssnande andlige
följeslagare. ”Det är våra hundar,” svarade han, ”som
funnit någon menniska i snön!” —— Vi
påskyndade nu stegen emot det håll, hvarifrån det
högljudda och hemska skällandet hördes. Vid
vår ankomst till stället funno vi en af
hundarne sysselsatt att släpa en sanslös menniska
efter sig; den andra var i fullt arbete att med
tassarne gräfva sig ned i snön, som han
kastade många alnar upp i höjden. Hans ifver var
så stor, att han ej märkte vår ankomst; ett doft
sorl var det enda som han lät höra, och äfven
detta tystnade småningom, ju längre ner han
kom i snön. ”Menniskan är funnen!” utropade
munken, ”ty djuret har tystnat att gnälla!”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:05:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/acd15man/2/0082.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free