Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utan något kroppsligt lidande — huru ban tyckt
sig drömma om de mest besynnerliga saker och
varit fullkomligt ovetande om sin underbara
räddning.”
”Den gamle begrofs tidigt följande morgon i
det för alla offer gemensamma kapellet,
uppbygdt under en öfverbängande klippa, och till
större delen gömdt af den flygande, rörliga snön.
Ljuset föll in genom det öppna med jerngaller
försedda fönstret, och jag såg en samling af lik,
så väl konserverade, att jag i början trodde dem
vara blott sofvande menniskor. Der lågo de,
hand i hand, och förändrades ej så snart af
den frätande tiden. Deras ansigten voro bleka,
dock ej dödsbleka — orörliga, likväl ej liflösa.
I min inbillning förflyttades jag till Egyptens
katakomber och tyckte mig skåda en rad af
mumier — och mumier voro dessa också i
sjelfva verket, fastän sättet att bibehålla dem
var olika på St. Bernhards kalla fjell med det
som brukades på Nilens varma stränder.
Harpospelarens lik nedlades med den Katolska
religionens alla begrafnings-ceremonier, vid sidan
af de andra liken, och kapellet slöts till om
dem alla.”
”Their tomb was simple, and without a bust”
— säger Lord Byron, och väl passar denna
vers hit. Deras graf är enkel, och intet
monument påminner de kommande slägterna om
deras namn; munkarne äro de ende som minnas
dem. Under tidernas lopp skola dock så väl
offrens som välgörarnes namn försvinna i
glömskans flod, och af brödernes på St. Bernhard
ädla uppoffringar skall endast ett dunkelt
minne återstå.”
Främlingen slutade här sin långa berättelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
