Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppstämma sina morgonpsalmer. Ljuset
sprider sig öfver jorden med bländande glans. Jag
ser himmelens majestät — i dess milda sköte
skyndar sig min trötta själ, och mötes der af
sällheten och friden.
”Hinauf — hinauf — die Erde flieht zuruck —
”Kurz ist der Schmerz und evig ist die Freude!” "")
Ännu några djupa suckar — — och hjertat
klappade ej mer; hennes englasjäl hade återvändt
till sitt rätta hem. De sista ögonblickens strid
var en stilla öfvergång från jorden till
himmelen, från plågorna till glädjen. Hennes liflösa
ansigle bar stämpeln af den frid och den
sällhet, som hon fann i dödens armar. Hon
tycktes ligga i en lätt och vederqvickande slummer;
— inga oroliga drömmar störde hvilan eller
förändrade de milda dragen, det var nästan
omöjligt att se henne utan att fälla tårar.
Döden hade här iklädt sig en förförande skepnad,
som snarare intog än förfärade, som väckte lugn
och förtröstan i hvarje åskådares bröst, i
stället för fruktan och fasa. Skön, i ordets
högsta bemärkelse, var hon, der hon låg,
liksom en liflös marmorbild:
”So coldly sweet, so deadly fair.”
Byron.
Henriks, Lordens och Emmas blickar voro
häftade vid de kalla qvarlefvorna, och deras
själar uppfylldes af en högre religiös känsla, som
nästan icke tillät dem att sörja. Det föreföll
dem som om Louise varit en af de lyckliga
va
+) Schiller, Die Jungfrau von Orleans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
