Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lefvor nedläggas. Den svalkande luften
återkallade houvom slutligen till sig sjelf, men dödens
dystra blekhet hade satt sig på kinderna. Ögonen
voro knappt igenkänbara; de hade sjunkit in i sina
mörka hålor, och tycktes ej längre vilja
upptaga dagsljuset. De hvita lockarne föllo i oordning
öfver skuldrorna, och gålvo åt det
skrynkliga ansigtet ett fullkomligt patriarkaliskt utseende.
Hans båda händer hade förlorat lifvets värma,
likväl tycktes den ena med ungdomens hela styrka
fattat ett papper, som händelsevis hade fallit ur
hans ficka, och som han med kraft pressade
tillsammans emellan de utmagrade fingrarne. ”Min
tid är inne,” yttrade han omsider med’en knappt
hörbar stämma; ”timglaset har runnit ut efter två
och nittio långa år, och väl kan man då säga att
döden ej kommer såsom en oväntad gäst. Likväl,
sanningen att säga, väntade jag mig ej denna
morgon att före aftonen vara på hinsidan grafven.
Sådan är menniskan! Hon må lefva tio eller
hundra år — hon har ändå icke nog af lifvet, orh
ordet: farväl går lika svårt öfver gubbens som
ungdomens läppar. Från vaggan till grafven göra vi
ej annat än taga afsked och farväl — hela
naturen förestafvar oss beständigt detta sorgliga ord;
likväl kunna vi ej vänja oss dervid, och då lifvets
afton omsider kommer, förefaller det oss ändå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
